Förra veckan blåste Joakim Jardenberg nytt liv i debatten om betalmodeller för webbtidningarna igen med en bloggpost som var en räkneövning för nybörjare i betaldebatten. Det gav upphov till ett ivrigt kommenterande, på såväl Mindpark.se som på bloggar och i Twitter.
Varje gång jag läser de här debatterna, liksom allt hojtande om hur, var, när och varför man ska betala för kultur så slås jag av den stillsamma tanken att det främsta alternativet till att få något gratis faktiskt är att låta bli att köpa. Det är sällan som behovet känns så överhängande att jag känner att jag måste betala.
Skivbolagen och filmdistributörerna drömmer ihop jättesummor som de sägs förlora på fildelningen men glömmer att vi redan har otroligt många möjligheter att se deras saker gratis, redan utan fildelning. Alternativet till att köpa DRM-skyddad musik eller plastbitar är inte bara Spotify och Last.fm. De är faktiskt också radio, webbradio, all den musik jag faktiskt helt lagligt har hämtat in från mitt gamla CD-bibliotek, de där tre kartongerna med kassettband (om jag hade någonting att spela dem på), att spela själv eller att helt enkelt sitta och gnola en stump för sig själv.
Kort sagt. Jag måste inte betala för musik i allmänhet. Men jag väljer att betala för vissa musikupplevelser.
Idag valde jag att betala Montt Mardié 3 US$ för hans låt We’re All The Pirate Bay. Helt frivilligt och väldigt enkelt genom att sätta in dem på PayPal-kontot monttmardie@hybrism.com. Ikväll kommer jag se gratis teater på Eriksdalsskolan, men sponsra projektet genom att betala för en massa fika jag inte behöver i paus. I förra veckan köpte jag WordPress-temat Thesis trots att det finns tusentals gratis WordPress-teman. Min iPhone är fylld av applikationer jag har betalat för genom Apple… Alldeles nyss donerade jag 100 kr till Mindpark för deras idoga rapporterande inom de områden som verkligen intresserar mig.
Vad vill jag ha sagt med det? Jo att jag inte är urtypen för gratisätarna. Jag betalar när jag kan och vill.
Tidningarna säger med all rätt att journalisterna måste få betalt för sitt arbete. Javisst. Jag betalar gärna för den typ av journalistik som Marcej Zarembas artikel i dagens DN representerar. Men den typen av artiklar är ett lysande undantag från de gängse notiserna, de omskrivna pressmeddelandena, det halvhjärtade nöjesskvallret eller de artiklar som egentligen har PR-byråer som upphovsmän. För min del skulle pappersbunten på hallmattan kunna vara otroligt mycket tunnare. Ändå betalar jag för min prenumeration. Det är mitt sätt att betala för kvalitet.
Svenska Dagbladet har jag fått gratis på centralen varje gång jag varit där det senaste året. Idag delades tidningen ut gratis när jag passerade Fridhemsplan. Ja, jag var intresserad av en gratis tidning, men nej, jag var inte intresserad av erbjudandet om en prenumeration för halva priset. (Det förvånar mig dagligen att SvD ger bort så många tidningar gratis och ändå anser att att man ska prenumerera.)
Så idag har jag alltså läst SvD på papper. Det brukar jag inte göra. Jag gjorde det för att jag fick den gratis. I vanliga fall brukar jag läsa en eller annan artikel på svd.se. Idag hade jag nog läst ledaren om Piratpartiet. Men om den hade kostat pengar hade jag troligen låtit bli. Jag hade liksom klarat mig bra ändå.
Om jag inte verkligen behöver produkten är alternativet till att få gratis alltsom oftast att låta bli att köpa den. Och lika glad är jag ändå.
Mediehusen upplever en lågkonjunktur och verkar ha fel affärsmodeller för sina annonsintäkter. Det kommer de att lösa på ett eller annat sätt. Det är jag säker på. Och under tiden fortsätter jag att betala för de produkter som jag tycker att jag vill betala för.