Caesars toppar försäljningslistorna med sin nya skiva Strawberry Weed, vilket inte är sådär jättesvårt att göra veckorna innan melodifestivalfinalen. Det släpps helt enkelt inte sådär jättemånga skivor så här års. Detta är de själva vara ytterst medvetna om även om skivbolaget gärna tittar på topplistor.

Caesars har gjort en verkligt bra film om hur de promotar skivan till de sista som fortfarande köper skivor. Pensionärerna. Kolla in deras promotionturné på landets ålderdomshem:

http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.channel&ChannelID=269129221

Filmen är förstås ett sorts inlägg i fildelningsdebatten, och därtill ett med osedvanligt mycket verklighetskoll. Därtill ett kul sätt att provocera i diskussionerna om fildelning och skivbolagens gammelmodiga sätt att se på musikdistribution. Det går inte att jaga alla landets musikkonsumenter och enbart inrikta sig på det lilla fåtal som fortfarande köper musik utan att ha hört den först.

Själv behöver jag ju inte köpa skivan, eftersom jag fick den i födelsedagspresent. Men den som vill höra ett smakprov som är mera plugged, utan att ägna sig åt nerladdning, kan med fördel lyssna nedan:

http://www.youtube.com/watch?v=bkQA0c-A_PM

Och nä, min bror David är faktiskt inget vidare på att spela tamburin. Basen hanterar han mycket bättre.

(Åh vad jag är glad åt den eminenta WordPress-pluginnen Video Embedder, som gör det möjligt att bädda in filmerna ovan utan att förstöra koden när man vill gå tillbaka och redigera sidan. Tack Kristoffer!)

Jag hör på ekot att polisen för första gången ska ges möjlighet att spana förutsättningslöst på Internet, även när brottet bara ger böter, och jag baxnar lite mer än en smula. Ekot rapporterar helt i enlighet med polisens pressmeddelande känns det som, men har ändå tillfört en liten smula mer fakta än vad DN har i sin artikel.

Hur många andra brott än fildelning tror ni det här lagförslaget är till för att ringa in? Mina vänner som brukar förorda mer övervakning på Internet, brukar prata om hur det ska användas för att bekämpa trafficking, pedofilringar, grov ekonomisk brottslighet och terrorism – alla exempel på brott där polisen redan med existerande lagstiftning har möjlighet att kräva ut IP-adresser. Lagförslaget känns direkt beställt av antipiratbyrån, och lagstiftarna sväljer det, utan vidare reflektion om vad det skulle innebära att ge polisen nya marker att patrullera.

I och för sig kan man ju tänka sig att det vore det säkraste sättet att undvika inblandning av polisen. När mötte du senast en patrullerande polis på gatan? En sådan där som var ute och spanade förutsättningslöst? Jag möter dem bara på Thai-restaurangen på Kungsholmsgatan eller Pizzerian på Celsiusgatan, och då bor jag ändå inte mer än ett och ett halvt kvarter från det enorma polishuset.

Det känns inte som en slump att den här typen av nyheter alltid dyker upp i samband med semestrar eller storhelger, när de mer analyserande journalisterna är på semester och rapporteringen lämnats till semestervikarier. Chansen ses väl som större att lagförslagen ska släppas igenom i nyhetsfloden utan kritiska kommentarer.

Tur att bloggarna finns. Där får förslaget kritik från alla de politiska bloggare jag följer, oavsett partifärg eller andra ideologiska preferenser. Jinge skriver ur ett integritetsperspektiv från vänster. Opassande skriver om riskerna när polisen sätter reglerna, Mary X Jenssen suckar uppgivet om att Bodströmsamhället nu genomförs på riktigt, Blogge Bloggelito skriver om moderat S/M i fildelningspolitiken och tipsar om de olika metoder som finns att dölja eller förvränga sin IP-adress. Beta Alfa kommenterar helt kort genom att tipsa om webbproxyn PimpMyIP och Stationsvakt skriver roligt om hur han redan är totalt transparent, men ändå inte vill ha farbror blå flåsande i nacken när han surfar.

Och även jag, som ytterst sällan tycker att det är mödan värt att leta upp och sedan ladda ner filmer eller musik jämfört med hur snabbt och enkelt det är att köpa dem (förutsatt att de finns tillgängliga på marknaden) ser mig om efter olika metoder för att fejka min IP-adress genom det som kallas IP Spoofing. Alla källor som jag läser kring ämnet säger att det är tämligen enkelt att fejka IP-adressen och att det ofta används av grova brottslingar om vill dölja sin IP-adress. Jag läser långa och komplicerade beskrivningar av hur IP-stacken, IP- och TCP-huvuden fungerar, men hittar ingenstans en verkligt användbar metod för att fejka min IP-adress utan att surfa via en proxy. Om det ska vara någon mening med att dölja sin IP-adress så vill man ju göra det även när man inte surfar via en webbläsare? Då ska den ju fejkas även i fildelningsprogram och mail-program också?

Hur gör man? Någon som vet? Kan inte någon tekniskt bevandrad person skriva en guide?

Åklagaren som ansåg att Antipiratbyrån och IFPI var de bäst lämpade att leta reda på upphovsrättsskyddat material i datorer som har beslagtogs efter en polisinsats initierad av en anmälan från just Antipiratbyrån och IFPI. Cool. Det tar synen på rättssäkerheten till helt nya nivåer.

Jag är helt imponerad av den kreativa rättsskipningen som beskrivs av bland andra DN, IDG, Opassande och Christian Engström.

Om nu varken åklagare eller polis mäktar med att konstatera att brottslig verksamhet har förekommit måste det väl anses vara bra tveksamt att låta målsägaren leta fram bevisen?

Regeringens utredare föreslår att Internet-operatörerna ska ha “en rätt och en skyldighet att stänga av” personer som fildelar från sin Internet-uppkoppling.

Det är ett förslag som är helt utan förankring, varken i den verklighet som styr Internet, hos Internet-operatörerna eller hos allmänheten. Däremot är förslaget ivrigt påhejat av film- och musikdistributörerna. Internet-operatörerna vill inte leka polis, och ska enligt utredaren heller inte behöva göra det, utan ska “agera på indikationer”. Indikationerna lär väl främst vara film- och musikbranschens privatpolisorganisation Antipiratbyrån. Användarna vill inte ha ytterligare restriktioner. Vi har en lag nu. Den funkar inte. Det här kommer inte heller fungera.

Jag sällar mig därför helhjärtat till Stationsvakt som propagerar för strumpförsäljares rätt att kräva tillbaka sålda strumpor ifall en strumpköpare har använt strumporna vid ett brott. Samtidigt ler jag en smula åt insikten att några av de mest ihärdiga filhämtare jag känner inte ens har egna internetuppkopplingar, utan av ren princip brukar använda andras trådlösa nät. Varför inte löpa hela linan ut och tvinga elbolagen att klippa strömmen till obotliga fildelare? Ska man verkligen få använda elektriciteten hur som helst?

Media om lagförslaget: SvD, DN, DN, IDG
Läsvärda bloggar i ämnet: Bloggen Bent, Opassande, Jinges, Patrik Fältström, Beta Alfa
Se även: Knuff, Intressant.se och varför inte Piratpartiet

När jag lyssnar på presentationerna innan rundabordsdiskussionen om fildelning på Internetdagarna så kan jag inte låta bli att fundera över de olika utgångspunkterna som de olika sidorna har.

Magnus Mårtensson som representerar Ifpi, d.v.s. större delen av skivindustrin, har börjat se att det finns intäktsmodeller som fungerar genom att sälja musik genom nätet. Det verkar faktiskt som om de ser styrd, DRM-skyddad, musikförsäljning som en framkomlig väg. Och det måste man ju ändå se som ett steg på vägen.

Johan Schiff från miljöpartiet lade å sin sida en historisk aspekt där han ser Internet och webben som en omstörtande teknologi. Nya teknologier har alltid ersatt gamla och därmed behövt ställa gamla ekonomiska modeller åt sidan. Tryckpressen, telefonen, ångloket, videobandspelare, kassettbanden har alla ställt tidigare kommunikationsteknologier åt sidan och de tidigare ekonomiska modellerna på huvudet.

Fildelning som teknologi kommer att slå ut dagens kulturbärare. Johan Schiff använder termen förlöser när han pratar om hur kulturkonsumtionen kan tänkas utföras utanför dagens hierarkier. Detta ställer förstås skivbolagens inverkan på det allmänna kulturutbudet på ända.

Henrik Pontén från Antipiratbyrån koncentrerar sig på att leka polis, och det är där hela filmbranschen har fastnat. Filmindustrin var sena att acceptera video och DVD som omedelbar bärare av film. Vi måse fortfarande vänta flera månader och ibland flera år på att få legal distribution av vissa typer av filmer. Det lilla fåtal sajter som branschen och därmed Henrik Pontén föreslår som alternativ till utdelade filmer stänger alla ute min Mac och därmed mig som användare. Sajterna är alltså högst ointressanta för mig. Vill de inte ha mig som kund så slipper de.

När slutligen [fet:Oscar Swartz] tar till orda utgår han från det smått utopiska Global Village-perspektivet på webbanvändningen. Den lyckliga världen där alla delar med sig av såväl information och teknik och ställer det mot industrins fabriserande av blockbusters. Alltså en konsekvens av Johan Schiffs historiska resonemang.
När information blir digital blir kostnade för att kopiera den noll. Det går i den världen inte att ta betalt per kopia, utan betalningsmodellen måste komma någon annanstans ifrån.

Den grundläggande förändringen ställer förstås såväl kulturbegreppet som hela industrins existensberättigande på huvud. En kultur där nästa stora film inte är Superman 3 som produceras för 3 miljarder.
Följdfrågan blir förstås hur kultur i den världen ska finansieras. Ska alla konstnärer få medborgarlön?

Det gäller inte bara film och musik

Debatten om upphovsrätt och copyright förs framför allt rörande Internet och med webben som arena, men det handlar nästan bara om film och musik. Detta trots att webben till så väldigt hög grad består av text och bild. När jag skriver detta har jag inte en tanke på min egen upphovsrätt och jag erkänner livligt att jag ofta lånar bilder som jag inte har bett om lov att få låna. Jag räknar glatt med att min text kopieras, och jag får då och då på tafsen av folk vars bilder jag olovligen har använt. Men ännu har inte BUS (Bildkonst Upphovsrätt i Sverige) kommit med polisen i släptåg och beslagtagit min dator och serven som Nikkes Index ligger på. Det beror förstås på att BUS är producenternas upphovsrättorganisation och inte en branschstyrd organisation som Antipiratbyrån och Ifpi.

Upphovsrätten är producentens rätt till sitt verk. Jag tror inte att upphovsrätten behöver upphävas (!) för att lösa musik- och filmindustrins distributionsproblem. Och vi behöver heller inte gå mot en polisstat med tidiga morgonräder. Vi behöver hitta sätt för upphovsmännen själva att kunna leva på sin konst utan att behöva avhända sin upphovsrätt till dagens mellanhänder.