Google är kända för att testa olika nyheter i sökresultaten för olika användare. Det händer allt som oftast att folk rapporterar att ny gör Google si och nu gör Google så utan att andra kan se samma företeelser. Och nu verkar det som om Yahoo! har tagit åt sig av dessa offentliga tester.

Michael Arrington på TechChrunch rapporterar att Yahoo nu testar att integrera delicious-data i sina sökresultat på vissa termer och för vissa användare. En sökning på [java] visade i helgen följande resultat (dock inte för mig som ser alldeles vanliga Yahoo-sökresultat):

Yahoo! köpte del.icio.us i slutet av 2005, och många har bara väntat på vad de ska göra av den enorma mängd användargenererade bokmärken som samlas där. Och visst ser det förtroendeskapande ut? Jag skulle nog välja fjärdeträffen i de sökresultaten. Det skönt att se att det inte bara är mängden del.icio.us-länkar som avgör placeringen hos Yahoo! ännu. (Jämför med de fåtaliga sökresultaten från Wikia, som helt verkar gå på antalet länkar från Wikipedia för att avgöra rankningen på en sida.)

Jag tror att en sådan här detalj i sökresultaten kan åstadkomma det som alla sökmotorer eftersträvar - att vi användare ska kika även på scrollplats på sidorna. Listningen är ett sorts moment 22 för sökmotorerna, eftersom vi användare, som är vana vid, och förväntar oss, att få kvalitet i sökresultaten, inte scrollar nedåt på resultatsidorna utan enbart klickar på något av de översta resultaten.

Jag brukar själv inte använda Del.icio.us som sökmotor, även om jag kanske borde. Michael Arrington rekommenderar det när vanligt sök inte visar upp de resultat man är ute efter. Däremot är jag en hyfsat flitig bokmärkare (om än dålig på att hålla stringens i mina taggar) och jag publicerar mina senaste del.icio.us-bokmärken tillsammans med mina delade objekt från Google Redaer på sidan Rekommenderad läsning. Kicka där. Det finns allt som oftast några riktiga guldkorn där bland länkarna.

Jag har just tagit en paus i nattarbetet och långt efter att hajpen kring tjänsten har lagt sig, skapat mig en friendfeed-sida: friendfeed.com/nikke. Friendfeed en tjänst som via RSS-feeds håller reda på vad dina vänner har för sig på de populäraste av webbens 2.0-tjänster och bloggar. Tjänsten är utvecklad av ex-Googlarna Paul Buchheit, Bret Taylor, Sanjeev Singh och Jim Norris.

Lars Iselid har beskrivit tjänsten på ett bra sätt, om du inte förstår vad jag menar med att hålla reda på kompisars aktiviteter.

Jag tycker Friendfeed är rätt skön faktiskt, även om Jaiku redan ger mig många av de feeds jag kan tänkas prenumerera på via Friendfeed. Dessutom kan man, i dessa dagar då nya metoder för länkarbete diskuteras, konstatera att Google har väldigt många sidor från Friendfeed i sitt index.

De tjänster Friendfeed hämtar RSS-feeds från idag är

• Amazon.com (nya objekt i önskelistan)
• Din blogg (bara en såvitt jag kan förstå)
• del.icio.us (nya bokmärken)
• Digg (sidor du diggar)
• Flickr (dina senaste bilder)
• Furl (dina nya bokmärken på Yahoos bokmärkestjänst)
• Delade poster i Google Reader
• Google Shared Stuff
• Ditt statusmeddelande i Gmail/Google Talk
• iLike
• Jaiku
• Vad du lyssnar på genom Last.fm
• LinkedIn (profiluppdateringar som t.ex. när du byter jobb)
• Ma.gnolia
• Netflix (filmer i den offentliga listan, jag önskar fortfarande att Lovefilm hade en sådan)
• Pandora
• Picasa (nya bilder)
• Pownce-vänner och -anteckningar
• Reddit (kommentarer)
• SmugMug (nya bilder)
• StumbleUpon
• Twitter
• Upcoming (berätta om nya evenemang)
• Vimeo (dina nya filmuppladdningar)
• Yelp (dina nya recensioner)
• YouTube (nya favoriter och dina uppladdningar)
• Zooomr (nya bilder)

Det kan bli en del det där. Själv har jag bara lagt in den här bloggen, mitt del.icio.us-konto, mitt Flickr-konto, mina delade objekt i Google Reader (som jag också visar här), feeden från mitt Jaiku-konto och slutligen feeden från mitt LinkedIn-konto. Det blir ändå en ganska mastig sida på friendfeed.com/nikke. Socialt som tusan, och tekniskt sett rätt cool faktiskt.

Varje gång en ny tjänst på webben har vuxit sig nog stor så börjar kritikstormarna vina. Ibland befogade, som kritiken mot att det inte går att ha mer än 5000 bekanta och inte går att vara med i mer än 200 grupper, men lika ofta obefogade och allt som oftast ur perspektiv som inte har någonting med verkligheten att göra.

Idag t.ex har Bo Madestrand skrivit en lika kort som okunnig, kritisk blänkare mot Facebook under rubriken “Frihet som i en liten facebook”. Jag kan inte hitta den på DN.se, men Bo är upprörd över att det finns reklam för Skandiabanken och Yves Rocher på “hans Facebook-sida“. Han oroar sig för att folk ska tro att det är han som rekommenderar dessa tjänster. Han skriver bland annat:

Man kan ju tro att det är jag själv som bestämmer vem som ska få annonsera på min personliga hemsida, och att jag i så fall borde få bra betalt för det.

Om Bo Madestrand har oönskat reklam på sin personliga hemsida så har han all rätt att vara upprörd över det. Det skulle jag vara, och genast byta webbhotell. Men Facebook är inte hans privata hemsida. Långt ifrån faktiskt. Det är en tjänst som är reklamfinansierad. Jag har valt att använda den, och det har Bo också. Jag tror inte att Bo har ägarintressen i Facebook. Jag har det definitivt inte.

En skillnad finns mellan oss. Jag har lämnat min profil öppen så att alla kan se den. Bo har stängt sin så att folk som inte känner honom inte kan se den. Det innebär att jag som inte är kompis med Bo på Facebook inte kan se hans sida och därför inte kan få den uppenbarligen felaktiga uppfattningen att han uppmanar mig att använda Skandiabanken eller sminka mig med Yves Rochers produkter. Det är det bara hans Facebook-vänner som kan.

Bo Madestrand avslutar sin blänkare med orden

Kapitalistisk tvångsanslugning alltså. Vad säger det om friheten på nätet?

Jag tycker det säger allt om friheten på nätet. Bo Madestrand har alla möjligheter att öppna en personlig hemsida. Han kan strunta i att vara medlema på Facebook. Han kan (liksom jag) installera AdBlock Plus och FlashBlock så att han åtminstone själv slipper se annonserna.

Idag, vid pass 18-tiden meddelade Jaikus skapare Jyri Engeström att Jaiku har blivit en del av Google. Sättet man gjorde det på är så typiskt Jaiku, där medlemmarna meddelar sig med varandra och resten av världen i korta, SMS-långa meddelanden. Bara på en tjänst som Jaiku kan ett meddelande av denna dignitet meddelas så här:

Kommentarerna är lika korta och kärnfulla:

Här går man och tränar spinning. Väl tillbaka så har jaiku gått och blivit uppköpt. Jag säger då det. Går inte att vila en sekund. (Bison)

Fuck yeah! Man tar en liten nap och vaknar till att Google köpt Jaiku. Nu delas mitt liv av dom och Yahoo. (Erik)

Någon prissumma har inte nämnts, men med tanke på hur otroligt bra Googles sökspindlar har trivts ihop med Jaiku på sistone så är det med viss sorg i hjärtat jag nu ser att Google kommer närmare tjänsten. Googles egna tjänster brukar inte i längden fungera som länkkraft så bra som Jaiku har gjort hittils.

Andra har skrivit längre och mer analytiskt om Googles köp av Jaiku:

• Jaiku-bloggen
• Anton Johansson
• TechCrunch
• IDG
• O’Reilly

Lite tråkigt är det att man nu tillfälligt stänger Jaiku för nya användare. Men med tanke på vilken tillströmning alla tjänster som Google köper brukar få är det nog klokt gjort.

Läser en klok och insiktsfull bloggpost från Mr PRfekt (Mattias Östhammar) om varför det är så viktigt för företag att äga sitt namn, inte bara i sökmotorernas resultatlistor, inte bara i bloggvärlden, utan även i de sociala nätverken (Facebook, Jaiku…).

Han har rätt. Läs honom.

Jag skulle vilja lägga till min käpphäst om att det inte bara är företagsnamnet som är viktigt i de här sammanhangen, utan även företagets produkter. Och då menar jag själva produktnamnet. Detta glöms ofta bort, av såväl producenter, importörer, leverantörer och återförsäljare.

Det är ofta löjligt enkelt för en kritisk bloggare att placera ett produktnamn bland de översta placeringarna i sökresultaten, vilket i och för sig kan vara trevligt för den kritiske bloggaren, men kan vara katastrofalt för företaget i fråga.

Det du ser uppe till vänster på sidan är min aktuella Facebook-status. Det är hyfsat enkelt att hämta den dynamiskt, och Facebook bjussar snällt på RSS-feeden.

Lite svårare var det att lista flera personer på ett och samma företag, men till slut gick det. Nu ligger aktuell Facebook-status för alla som jobbar på och kring webbyrån Ottenray, på deras kontaktsida. Formen är inte godkänd av formgivarna på byrån, men funktionen är det.

Denna totala öppenhet i kommunikationen med kunderna känns helt rätt för ett företag som ska göra webb år 2007, och detta är bara ett första steg.

Det finns en färdig Facebook-plugin för detta, men den fungerar lite sådär med min blogg, och inte alls om man vill parsa in statusmeddelanden i annan kod.

Facebook ökar lavinartat. Precis som alla andra sociala nätverk så väller lavinen på under några månader. De flesta som blir medlemmar passar på att bjuda in sina närmaste vänner från verkliga livet och andra nätverkssajter, och eftersom nästan alla som kommer till gör samma sak så blir ökningen ofta väldigt snabb.

Så var det på Orkut, så är det på seriösa LinkedIn (som fortfarande exploderar i småkrevader då och då) och så är det på Facebook och på min favorit Jaiku.

Men för vissa räcker det tydligen inte med att vara medlemmar själva. Modejournalisten Sofi Fahrman upptäckte nyligen att hon hade en välutvecklad Facebook-identitet som någon annan hade skapat! Sofi känner sig väldigt lurad och bedragen, och det gör nog även alla dom som har kopplat ihop sig med henne på Facebook. (Just nu såg jag att någon har skapat Facebook-gruppen “Alla vi som vill vara Sofi Fahrman”.)
Jag vet inte om Stationsvakt har rätt när han spekulerar i att kända människor kommer känna sig tvingade att registrera sig innan deras identitet stjäls, men han har absolut rätt i att man gör bäst i att registrera sin identitet innan någon annan gör det.

Som alltid så märker man att även på världsomspännande sociala nätverk så har de flest kompisar som de ändå träffar i verkliga livet. Kompisar från samma skola, arbetsplats, stad eller landsända… Webben är som vanligt global medan kommunikationen är lika lokal som vanligt.

Det gäller även poliker på Facebook. Fredrik Federly verkar t.ex. bara känna centerpartister. Carl Bildts profil trodde jag först inte riktigt på. Den skulle precis lika gärna vara stulen den också och innehåller alldeles för få moderater. Å andra sidan har han, enligt IDG, enbart tänkt använda den för privata ändamål. Men jag misstänker att han får en hel del “friend requests”…

Tillägg: Det finns inte mindre än två registrerade Fredrik Reinfeldt på Facebook. Den ena med bild och den andra utan. Den med har inga kompisar men är misstänkt lik statsministern. Borde inte han och Carl Bildt hooka upp?

Simon lockade mig, via Facebook, till Jaiku, och även om jag inte riktigt har fallit för Facebook ännu så måste jag säga att jag verkligen gillar Jaiku. När jag idag insåg hur lätt det är att lägga till RSS-feeds från sina bloggar så blev jag nästan mörkrädd. Det här innebär ju att… det jag just nu skriver skapar en rundgång… och att det via den här sidan kopplas ihop med alla mina andra bloggar och mina Jaiku-vänners bloggar.

Web 2.0 var förra året. Nu är det Jaiku.