Det är kallt i Stockholm idag, även om vi ännu så länge slipper snön. Framför allt slipper vi snöskottning, men jag kom ändå att tänka på den här roliga historien om en storstadsbos gröna-vågen-drömmar. En snöskottares dagbok utspelar sig betydligt längre norrut, i Arjeplog närmare bestämt, och den är säkert inte alls sann. Men den är en kul historia om skillnaden mellan viljan att leva naturligt uppe på nordliga breddgrader, och verkligheten i form av naturens krafter, och vad vintern, mörkret och snön kan göra med våra psyken. Den har dykt upp i min mail ett par gånger nu, och jag har inte kunnat hitta någon upphovsman. Så eftersom den här sajten lever under devisen Copyleft - all wrongs reversed, så publicerar jag den ändå.
För denna snöskottares dagbok är underbart rolig. Läs mer »

Jag tänkte inte flytta till Kalmar. Det vore nog lite väl magstarkt med tanke på min historia med de två dominerande företagen inom sökmotoroptimering där. Men jag undrar ibland över arbetsklimatet i mindre svenska städer.

När Altus var som mest på fallrepet slapp det ut rapporter om en rent fasansfull personalpolitik som inbegrep övervakningskameror och censurerad e-post, och nu kommer rapporter om liknande arbetsförhållanden på ett annat SEO-företag i samma stad:

“Om man kommer till kontoret efter 8 så är dörren låst, man får inte skicka privata mail och man får inte ha med sej en privat mobil till kontoret.”

Källan till ovanstående uttalande är hemlig, och kanske är jag en nyttig idiot för någon som vill sprätta dynga omkring sig, men jag kan inte låta bli att nämna det ändå.

För det låter inte direkt som en arbetsplats jag skulle välja, eller som någon som jag känner skulle vilja arbeta på. Men kanske är det så att de anställda inte har något val? Kanske är man i Kalmar, trots rådande högkonjunktur, hänvisade till paranoida arbetsgivare. Eller rör det sig bara om ett allmänt annorlunda företagsklimat än vad jag är van vid? Jag tycker mig ha hört liknande historier tidigare. Då från Jönköping. Men det får väl ändå sägas vara samma region?
Ruggigt är det i alla fall. Jag stannar i Stockholm där konkurrensen bland företagen är större. Öppenheten mer utbredd och där företag inte måste gömma sina göranden och låtanden (eller har insett att det i längden inte är hållbart att göra det).

Den 6 november åker bussarna omkring med små flaggor och jag undrar alltid varför. Minns vagt någonting om Gustav II Adolf och kontaterar att det där bakverket som är otroligt svårt att äta säljs överallt. (Det är felkonstruerat, med den hårdaste delen av bakelsen överst.)

Men i Finland är den 6 november en stor dag. Åtminstone för alla finlandssvenskar. Min pappa, som är helsvensk men som har valt att tillbringa sin ålderdom i Ekenäs i det väldigt svenskspråkiga Västnyland skickade mig följande rapport från högtidligheterna alldeles nyss:

Hur härligt sången klingar på älskat modersmål!
Han tröst i sorgen bringar, han skärper sinnets stål.
Vi hört den sången ljuda i ljuvlig barndomstid,
och en gång skall han bjuda åt oss i graven frid!
Du sköna sång, vårt bästa arv från tidevarv till tidevarv:
ljud högt, ljud fritt från strand till strand i tusen sjöars land!

Vad ädelt fädren tänkte, vad skönt de drömt en gång,
det allt de åt oss skänkte i modersmålets sång.
Hur våra öden randas den sången är oss kär.
Vår själ i honom andas, vår rikedom han är!
Du sköna sång, vårt bästa arv från tidevarv till tidevarv:
ljud högt, ljud fritt från strand till strand i tusen sjöars land!

—

Det här sjunger vi i dag den 6 nov Vi firar Svensk Dagen. Över hela landet samlas i stora festsalar, i gamla Ungdomsfereningshus, Folkets Hus och i bland i Frivilliga Brandkårens lokal. Vi håller tal och sjunger. Kanske en märklig sång att sjungas av patriotiska finländare, särskilt när man ser det med Rikssvenska ögon.
Men ju mer en folkgrupp marginaliseras desto viktigare blir manifestationerna.

Kram.

PS Vädret är som jag minns den här dagen från barndomen, halv storm och snöslask DS

Jag håller med. Finlandssvenskar är patriotiska finländare om några. De går inte att prata politik med och de betraktar alltid mig och min rikssvenska med stor misstänksamhet varje gång jag är där. Men de håller hårt på sin svenska. Det gör de rätt i tycker jag.