”Jag vill för helvete också ha pengar för min hyra” säger Unni Drougge ett par gånger från scenen på Social Cash-konferensen.
Det är klart att hon vill, och det är klart att hon ska ha och om det finns någon svensk författare som har prövat alternativa betalmodeller så är det väl hon.
Men det var, som jag ser det, inte bara en ny betal- och distributionsmodell som Unni testade, utan faktiskt även en ny prismodell för kultur. Du betalar vad du tycker att det var värt.
Förra året testades den här prismodellen av frisersalongen SomDuVill på Östgötagatan i Stockholm. Det fungerade alldeles utmärkt. Snittpriset blev ungefär detsamma som den ordinarie prislistan, men dessutom så blev merparten av de som utnyttjade erbjudandet återkommande kunder.
Nu i vinter har det höjts röster för att SJ borde införa prismodellen. För vad är egentligen en ståplats på ett försenat och skakigt tåg mellan Stockholm och Malmö? Eller en plats på ett helt utkylt tåg mellan Borlänge och Stockholm? Jag misstänker att det fortfarande är värt någonting. Troligen sällan listpriset, men man kom ju faktiskt ändå från punkt A till punkt B.
Unni Drougge själv fick alltifrån en tjuga till en tusenlapp i donationer, men snittbetalningen låg på 50 kronor. Hon tycker själv att det är ett helt plausibelt pris för en ljudbok, och jag håller förstås med. Har faktiskt för mig att det var precis vad jag själv betalade.