När jag lyssnar på presentationerna innan rundabordsdiskussionen om fildelning på Internetdagarna så kan jag inte låta bli att fundera över de olika utgångspunkterna som de olika sidorna har.
Magnus Mårtensson som representerar Ifpi, d.v.s. större delen av skivindustrin, har börjat se att det finns intäktsmodeller som fungerar genom att sälja musik genom nätet. Det verkar faktiskt som om de ser styrd, DRM-skyddad, musikförsäljning som en framkomlig väg. Och det måste man ju ändå se som ett steg på vägen.
Johan Schiff från miljöpartiet lade å sin sida en historisk aspekt där han ser Internet och webben som en omstörtande teknologi. Nya teknologier har alltid ersatt gamla och därmed behövt ställa gamla ekonomiska modeller åt sidan. Tryckpressen, telefonen, ångloket, videobandspelare, kassettbanden har alla ställt tidigare kommunikationsteknologier åt sidan och de tidigare ekonomiska modellerna på huvudet.
Fildelning som teknologi kommer att slå ut dagens kulturbärare. Johan Schiff använder termen förlöser när han pratar om hur kulturkonsumtionen kan tänkas utföras utanför dagens hierarkier. Detta ställer förstås skivbolagens inverkan på det allmänna kulturutbudet på ända.
Henrik Pontén från Antipiratbyrån koncentrerar sig på att leka polis, och det är där hela filmbranschen har fastnat. Filmindustrin var sena att acceptera video och DVD som omedelbar bärare av film. Vi måse fortfarande vänta flera månader och ibland flera år på att få legal distribution av vissa typer av filmer. Det lilla fåtal sajter som branschen och därmed Henrik Pontén föreslår som alternativ till utdelade filmer stänger alla ute min Mac och därmed mig som användare. Sajterna är alltså högst ointressanta för mig. Vill de inte ha mig som kund så slipper de.
När slutligen [fet:Oscar Swartz] tar till orda utgår han från det smått utopiska Global Village-perspektivet på webbanvändningen. Den lyckliga världen där alla delar med sig av såväl information och teknik och ställer det mot industrins fabriserande av blockbusters. Alltså en konsekvens av Johan Schiffs historiska resonemang.
När information blir digital blir kostnade för att kopiera den noll. Det går i den världen inte att ta betalt per kopia, utan betalningsmodellen måste komma någon annanstans ifrån.
Den grundläggande förändringen ställer förstås såväl kulturbegreppet som hela industrins existensberättigande på huvud. En kultur där nästa stora film inte är Superman 3 som produceras för 3 miljarder.
Följdfrågan blir förstås hur kultur i den världen ska finansieras. Ska alla konstnärer få medborgarlön?
Debatten om upphovsrätt och copyright förs framför allt rörande Internet och med webben som arena, men det handlar nästan bara om film och musik. Detta trots att webben till så väldigt hög grad består av text och bild. När jag skriver detta har jag inte en tanke på min egen upphovsrätt och jag erkänner livligt att jag ofta lånar bilder som jag inte har bett om lov att få låna. Jag räknar glatt med att min text kopieras, och jag får då och då på tafsen av folk vars bilder jag olovligen har använt. Men ännu har inte BUS (Bildkonst Upphovsrätt i Sverige) kommit med polisen i släptåg och beslagtagit min dator och serven som Nikkes Index ligger på. Det beror förstås på att BUS är producenternas upphovsrättorganisation och inte en branschstyrd organisation som Antipiratbyrån och Ifpi.
Upphovsrätten är producentens rätt till sitt verk. Jag tror inte att upphovsrätten behöver upphävas (!) för att lösa musik- och filmindustrins distributionsproblem. Och vi behöver heller inte gå mot en polisstat med tidiga morgonräder. Vi behöver hitta sätt för upphovsmännen själva att kunna leva på sin konst utan att behöva avhända sin upphovsrätt till dagens mellanhänder.