Tid är något som retar upp folk. Jag märker det varje gång jag närmar mig begreppet tid. Och det vare sig det är en enkel referens till Fröken Ur, allmänt klagande på att vi måste genomleva en period av vintertid, eller när jag frågar mig varför stackars växande barn måste tvingas till skolan så tidigt på morgnarna.
Jag har just ansökt om medlemsskap i B-samfundet – en organisation för oss som inte per automatik fungerar bäst tidigt på morgnarna och som arbetar för att avskaffa det som man kallar A-tidstyrannin. För att radikalt förnya nuvarande stela och föråldrade tidsstrukturer och för ett bättre och människovänligare samhälle där man erkänner och respekterar att individer har olika dygnsrytmer.
Jag vet inget annat ämne där folk är så oeniga som hur vi ska hantera vår kollektiva tid. Och jag tror att det är en bra sak faktiskt. Ett sundhetstecken.
Mitt första extrajobb som jag fick någon gång på yngre stenåldern, i slutet av 70-talet, var som butiksbiträde i en Konsum-butik. Jag jobbade mellan 9 och 13 på lördagar och mellan 17 och 19 på vardagar. Det som betraktades som obekväm arbetstid i butiksvärlden på den tiden. Längre hade butiken inte öppet. För mig var det fantastiskt. Jag kunde arbeta på tid som jag inte använde till någonting annat, och hade alltid mer pengar än mina kompisar som ägnade samma tid till fritidsintressen. (Mer om fritid här.)
Idag har vi kommit väldigt långt i en sorts gemensam strävan till att kunna utföra nästan alla sorters aktiviteter nästan när som helst på dygnet. Men vi är långt ifrån framme än. Och det känns som om vi får allt mindre tid över ändå. Det är konstigt.