Tror det snarare är så att någons åsikter är olika vid olika tillfällen, och att någon som är i affekt (särskilt om man är förbannad) oftast har svårare att tänka i större sammanhang. Detta blir kanske tydligast i rättsliga sammanhang, då annars återhållsamma personer helt plötsligt kan börja ropa efter dödsstraff. Affekter tränger kort sagt till viss del bort personers annorstädes närvarande rationalitet. Vill man se människor utifrån sina goda sidor (och det är väl roligare?) gör man bäst i att betrakta det förnuftiga och rationella läget som personens normaltillstånd, snarare än som ett tillstånd där hans/hennes ”verkliga åsikter” kryper fram.

Tror det snarare är så att någons åsikter är olika vid olika tillfällen, och att någon som är i affekt (särskilt om man är förbannad) oftast har svårare att tänka i större sammanhang. Detta blir kanske tydligast i rättsliga sammanhang, då annars återhållsamma personer helt plötsligt kan börja ropa efter dödsstraff. Affekter tränger kort sagt till viss del bort personers annorstädes närvarande rationalitet. Vill man se människor utifrån sina goda sidor (och det är väl roligare?) gör man bäst i att betrakta det förnuftiga och rationella läget som personens normaltillstånd, snarare än som ett tillstånd där hans/hennes ”verkliga åsikter” kryper fram.

This comment was originally posted on Twitter

Förstår dock det filosofiska i själva resonemanget och det skulle vara intressant att läsa en gång till sen, vad denne tycker när den har lugnat ner sig en smula.

Tycker inte om att alla ska vara så präktiga och skriva ner hela inlägget med ett enda stort ”FY SKÄMS” …Det är också lite väl affektivt att göra så. Eller hur?
Att vara intollerant mot ”FEL” , eller hur jag ska uttrycka det?!
Man hittar ett ”fel ” i form av klantig jämförelse som nog alla kan förstå att personen som gjorde den kommer att ångra sig senare.

Man behöver ju inte ”lägga sten på börda” och kanske bidra till att denne blir rädd att uttrycka sig, och tänker efter ,för länge, nästa gång den yttrar sig och då kanske glömmer bort snilleblixten/ideen (till fördel för korrekthet och ett balanserat beteende i bloggossfären), som den vill delge oss andra, för att det inte är tillåtet att skriva fel, göra fel.
Att just felet man begår, är viktigare än tanken s a s.

Jag skriver nästan jämt i affekt och det beror på dåligt närminne/arbetsminne p.g.a ADHD.
Men det är ju en helt annan historia.

Förstår dock det filosofiska i själva resonemanget och det skulle vara intressant att läsa en gång till sen, vad denne tycker när den har lugnat ner sig en smula.

Tycker inte om att alla ska vara så präktiga och skriva ner hela inlägget med ett enda stort ”FY SKÄMS” …Det är också lite väl affektivt att göra så. Eller hur?
Att vara intollerant mot ”FEL” , eller hur jag ska uttrycka det?!
Man hittar ett ”fel ” i form av klantig jämförelse som nog alla kan förstå att personen som gjorde den kommer att ångra sig senare.

Man behöver ju inte ”lägga sten på börda” och kanske bidra till att denne blir rädd att uttrycka sig, och tänker efter ,för länge, nästa gång den yttrar sig och då kanske glömmer bort snilleblixten/ideen (till fördel för korrekthet och ett balanserat beteende i bloggossfären), som den vill delge oss andra, för att det inte är tillåtet att skriva fel, göra fel.
Att just felet man begår, är viktigare än tanken s a s.

Jag skriver nästan jämt i affekt och det beror på dåligt närminne/arbetsminne p.g.a ADHD.
Men det är ju en helt annan historia.

This comment was originally posted on Twitter