Idag är det röstens dag eller World Voice Day. Målet med den här dagen är att göra alla uppmärksamma på hur otroligt viktig rösten är för oss och att vi måste vara rädda om den. Jag tänkte därför passa på att berätta lite om hur det är när rösten inte fungerar som den ska.
Två år innan jag fick bröstcancer opererades min sköldkörtel bort på grund av struma. Jag hade i några år haft problem med att sköldkörteln växte på höger sida vilket skapade obehag när jag svalde eller vred på huvudet. Det gjordes försök med mediciner för att få den att sluta växa men det lyckades inte. Man bedömde då att det var bäst att ta bort den innan den blev alltför stor. Den här operationen är känd för att kunna leda till komplikationer. Bland annat får man veta att det finns risk för skador på talnerven. Men min kirurg informerade mig om att det var vanligare förr i tiden. Då hände det att man råkade komma åt eller helt skära av talnerven av misstag. Numera, fick jag reda på, letar man upp talnerven och för den åt sidan för att hela tiden veta var den finns. Det är en promille som får permanenta skador, sa man.
Tyvärr är jag en av dem. När jag vaknade efter operationen kunde jag inte prata. Jag lyckades bara åstadkomma en svag viskning. Personalen på avdelningen försäkrade att det bara var tillfälligt och att jag snart skulle få tillbaka min röst. Det blev inte riktigt så, tyvärr. Jag fick med tiden tillbaka en del av rösten men den var svag och hes. Efter ungefär ett år konstaterade man till slut att jag lider av permanent stämbandsförlamning vilket innebär att hela mekaniken som styr det högra stämbandet är förlamat.
När stämbanden inte fungerar som de ska kan man inte prata eller sjunga. Man kan inte heller skratta eller hosta, eller ropa på någon. Det här är ganska lätt att inse. Men vad man inte tänker på är att man får svårt med andningen också. Så fort jag blev andfådd lät jag som en blåsbälg eftersom det förlamade stämbandet stänger en del av luftvägen. Det här har stört mig otroligt mycket eftersom det har gjort det så mycket svårare att idrotta. Med åren har jag tack och lov lyckats träna upp andningen vilket gör att det inte längre låter lika hemskt när jag blir andfådd. Även min röst har förbättrats med åren. Alla övningar jag fick av talpedagogen har gett resultat och jag pratar betydligt bättre än jag borde göra (enligt en läkare) vilket jag får vara tacksam för. Jag kan till och med sjunga lite igen!
Var rädd om din röst!