Jag är en typisk sommarcyklare. Cykeln tas fram under ljumma kvällar eller lagom varma dagar under sommarhalvåret och knappt det ens längre sedan jag skaffade mig en stor tung, och ytterst cyklingsovänlig labrador som närmaste vän… Jag brukar titta på året-runt-cyklisterna med en blandning av avund och avsmak. Fy hundan för att streta uppför Västerbron i snöblandat regn! Masochister muttrar jag medan en liten del av mig skulle vilja ha deras viljestyrka.
Men David skriver att han gör detta för att medvetet försätta sig i en svår, om än kalkylerad, situation där han tvingas finna lösningar på problem han inte visste fanns. Därigenom tänker han sig att han sks skapa ett möte med sig själv som han annars aldrig skulle få nöjet att uppleva. Inte så tokigt kanske ändå… på något sätt nästan lite avundsvärt.
Jag hoppas att han lägger ut en färdplan med förväntad cykelväg de närmaste dagarna så att man kan ta sig ut och heja på honom om man skulle vara någonstans där han passerar. För det förtjänar han banne mig, även om han måste vara rätt knäpp som ens försöker sig på en sån här resa.