I samband med dokumentären Du är googlad av Johan Ripås så publicerade jag och Brit Stakston en debattartikel på SvD Brännpunkt om vikten av att ta kontrollen över sin identitet på webben. Vi skrev om hur många struntar i personlig närvaro eller gömmer sig bakom pseudonymer på nätet och hur det i sin tur skapar risken för att andra kan komma åt en. Vi framförde istället vikten av att delta öppet på nätet, och på så sätt bygga upp en buffert runt sina sökresultat.
Debattartikeln fick åtskilliga upprörda kommentarer som fullständigt missuppfattade vårt budskap och trodde att vi inte alls förstod syftet med att vara anonym. Det gör vi. Det är viktigt att bevara och beskydda anonymiteten, men åtminstone mitt syfte med artikeln var även att visa att man kan behöva beskydda sig mot anonymiteten. Så som jag just nu gör mot en fullkomligt galen tråd på Flashback.
Jag debatterar då och då med anonyma användare på Twitter och i olika kommentarsfält, men lyckas aldrig ta dem på allvar. Ibland möter jag också uppenbart falska identiteter, som har byggt upp en påhittad bild, ett påhittat liv och en påhittad bakgrund. Dessa kan vara svårare att avslöja, men har det gemensamt med de fullkomligt anonyma att det är svårt att diskutera med dem då det är omöjligt att känna till deras fullständiga agenda. Vem vet vilka syften de har med sina inlägg?
Jag tillhör den andra generationen internetanvändare. Även om jag var rätt tidigt ute, så var det programmerarna och universitetsanvändarna som var före mig på nätet. Jag missade också hela IRC-perioden (och jag är medveten om att den fortfarande pågår i vissa kretsar) där ens nic var ens identitet. Men jag smittades av den ändå. Jag skäms fortfarande en smula över mitt YouTube-ID som är en tydlig rest av den perioden.
Min generation webbanvändare och kanske i ännu högre grad generationerna som kom strax efter, kom dit i portalerna och de stora chat-forumens tid. Man ser fortfarande på 18-åringarnas e-postadresser att de upptäckte webben under MSNs storhetstid. sexytjej_94 var en helt naturlig identitet på webben för fem år sedan. Det var en tid då det alls inte, på något sätt, var naturligt att uppträda under eget namn på webben. Sedan hände något. Det som hände var Facebook.
Och när Facebook-folket sakta söker sig ut från den relativa säkerheten hos sina Facebook-vänner så är det mer naturligt för dem att fortsätta att uppträda under sitt eget namn än det var för oss att ta det steget. Att återuppta sit MSN-nic efter att under flera år ha varit sig själv, med sin egen bild och sitt eget namn, känns helt enkelt rätt fånigt.
Jag tror att vi under kommande år kommer att få se en ny rörelse ut från Facebook och ut på den övriga webben, på samma sätt som webbanvändare rörde sig ut från portalerna under 2000-talets början. Den rörelsen kommer inte att bestå i en migrering mot andra sociala plattformar, som Twitter eller Google+, även om dessa fortfarande växer i påfallande hög takt. De kommer helt enkelt att vara mellanstationer. När man väl börjar titta utanför en samlande plattform, så omfattar man gärna flera.
Samtidigt pågår den naturliga motrörelsen mot en transparent webb. Det finns ingen aktion utan reaktion, och där alltfler omfattas av den nya transparensen kommer det fortfarande finnas behov av utlopp i form av fullkomlig anonymitet. Därför mår sajter där anonymiteten är total också bättre än någonsin. På 4chan känns det ibland som om alla användare uppträder under samma anonyma identitet – Anonymous, och den stora vinsten med det forumet är att det inte spelar någon roll vem som säger något, utan vad man säger. Det gör det svårare för de vanliga trollen att få genomslag för sina provokationer. Hanna Fridén visade mig häromdagen hur ett svenskt webbtroll i armhålshårskampen blev fullkomligt avfärdat av 4chan när hen försökte piska fram en aktion mot ett Facebook-event. (Jag skriver hen för att man faktiskt aldrig vet könet på ett anonymt troll.)
Men samtidigt som de anonyma forumen blomstrar i webbens undervegetation så blev det nyligen uppenbart hur sårbart ett anonymt forum är mot attacker. För hur ska de anonyma kunna försvara sig från andra anonyma med en helt annan agenda? Aktioner från anonyma nätverk blir alltid svagare än aktioner från nätverk med bekräftade användare. Det kunde man se när Emochan, för en helg, blev Lovechan och sedan stängde.
Jag brukar ofta beskriva transparensen som en rustning. Det är säkrare att uppträda under egen identitet eftersom man då undviker risken för att någon annan exponerar ens dolda jag. Det är säkrare att visa upp alla sina sidor än att bara visa upp bitar av sitt komplexa jag. Minns ni när Frederick Federley skulle skandaliseras? Det gick inte eftersom han aldrig hade dolt några av sina aktiviteter. Det går inte att dra ner brallorna på någon som står och gör helikoptern. När det inte finns några hemligheter att avslöja så blir det tråkigare att försöka gräva upp skvaller.
Jag är alltså hoppfull. Vi lär oss sakta att umgås på webben såsom vi umgås ansikte mot ansikte, bara för att det är bekvämare. Det är lättare att prata med en verifierad person än med en maskerad främling, och man får ut mycket mer av det. Det har den senaste webbgenerationen lärt sig på Facebook, och därför finns det hopp.