Jag fortsätter att fascineras av att Google har tappat bort adressen till sin egen handbok om sökmotoroptimering och istället visar adressen till en WordPress.com-hostad blogg, men ännu mer av det faktum att det är rätt uppenbart att de vet vilket innehåll de vill ha i sökresultatet och att det kanske inte längre är så viktigt var det innehållet finns.
Det är en svindlande tanke för många, men alls inte konstig när man tänker efter.
Det finns mycket att ta ställning till och dra lärdom av här.
Google måste ha lyckats spindla PDF-filen på Braigt redan för tre år sedan, men har förstått att det är samma PDF som ligger där, som de själva hostar och länkar till från sina hjälpsidor. Det är först när de har lyckats tappa bort adressen till sin egen fil (av de anledningar som jag berättar om här) som de visar upp det duplicerade innehållet. Filen är troligen exakt likadan. Google har vetat att den har funnits som duplikat, och när de nu inte längre kan hitta originalfilen så plockar man helt frankt fram den exakta kopian.
Domänen är därmed sekundär, även om Googles PDF, i och med detta, sjunkit två placeringar i sökresultatet. Inte alls konstigt eftersom en subdomän under WordPress.com ändå är svagare än Googles egen domän. Jag har inget exempel på att Google har betett sig på exakt det här sättet tidigare, och kan inte låta bli att fråga mig om detta är en effekt av Hummingbird.
Men. Den stora frågan vi måste ställa oss är om Google skulle reagera likadant även när det kommer till annat innehåll.
Den andra frågan är vad som händer när Google kommer på att de har gjort en trasig redirect-kedja och lagar felet.
Svaret på den första frågan pågår det helt säkert åtskilliga experiment kring. Det borde vara giltigt för bilder, PDF-filer, ljud och Flash-filer, men det är inte lika säkert att det även är giltigt även för webbsidor. Svaret på den andra får vi nog redan inom ett par veckor.