I snart åtta år har jag haft dagligt sällskap av, Chili, världens snällaste och tryggaste labrador. Jag har just insett att de dagarna snart är räknade. Det är måhända en smula fånigt, men tårarna strömmar utför kinderna på mig bara av tanken.
För Chili har ont. Ont av sin artros och när han haltar så kompenserar han och får ont på andra ställen. Idag har jag suttit här vid ett träd i korsningen Polhemsgatan/Bergsgatan medan han har för ont för att resa sig. Det gör mig så oerhört ont att se och jag lider något alldeles oerhört med honom.
Han har ätit glukosamin och någon sorts gurkmejatabletter som har lindrat problemen i snart fem år nu. Han får värktabletter som lindrar smärtan, men ibland blir det tydligen bara alldeles för mycket.
Medan jag skriver det här lyckas han till min glädje, men under många små gnäll faktiskt byta ställning och komma och lägga sig närmare mig. Jag ska strax ta mig samman och försöka bära hem honom. Förlåt sentimentaliteten, men det är sådant man får ta när man läser en privat blogg.
Uppdatering: Vi är hemma igen. Efter nära tre timmar ställde sig Chili upp fast besluten att orka hela vägen hem. Det gjorde han. Nu ligger han, Allis och Rufus i en kramhög i hallen.
