Förra helgen var jag och hjälpte min syster att packa ihop den stora lägenhet i Köpenhamn, där hon har bott i 23 år. Lägenheten där hon och Christian byggde ett liv tillsammans och där deras två barn växte upp. Lägenheten där Christian dog för drygt ett år sedan av ett medfött hjärtfel.
Jag älskade Christian. Det gjorde alla. Han var en sådan som man gillar, och han gillade att skapa relationer. Man kan nog säga att han var en samlare av mänskliga relationer.
Han var också en samlare av sköna ting, livets goda, fina viner och memorabilia. Inte en hoarder, verkligen inte det, men en samlare av stora mått. Han samlade bland annat på böcker. Många böcker, dyra böcker, sällsynta böcker utgivna i små upplagor. Där fanns böcker om böcker, böcker om vin, böcker om konst, filosofi, semiotik… Och inte en billig pocket bland dem heller. Och så lämnade han efter sig frukten av sitt sent väckta, men ihärdiga och fullt utblommade vinintresse: en fruktansvärt massa fina viner. Vi packade och bar, packade och bar. Och drack en och annan verkligt fantastisk flaska också. I veckan ringde syrran och meddelade att vinauktionsfirman hade varit och hämtat 75 % av flaskorna, och att hon har en fin peng att vänta sig i februari/mars nästa år. Good for her!
Allteftersom helgen gick så blev jag allt säkrare på mitt beslut från i somras att sluta köpa saker, utan istället börja göra mig av med dem.
Försök till levnadsregler:
Det är svårt, och det ska det nog också vara. Och ändå är det nog lättare för mig. Jag har ju, under åren hunnit bygga upp mitt basförråd av prylar. Men det gör ju å andra sidan att de två sista punkterna är i stort sett oöverkomliga (vilket jag har berört tidigare, och inte kommit mycket längre med).
Jag såg, idag en annan sorts uppmaning, som jag gärna delar vidare.
Köttet är numera avpolletterat och jag försöker verkligen att handla resten så lokalt jag kan.
Bilen används inte alls dagligdags, men är ”nödvändig” för att kunna leva delar av mitt liv i lugnare och mer koncentrerad miljö på landsbygden ibland. Kanske är även detta en lyx som borde strykas så småningom, men det är jag långtifrån redo för ännu.
Däremot är lägenheten i Berlin nu uppsagd, och de resor jag gör dit framöver kommer att ske med tåg eller buss eller en kombination därav, och vara färre.
Slutet då? Ja, vi måste nog bli jobbigare, vi som har börjat tänka i de här banorna. Och även om jag har ett svårt motstånd mot att organisera mig, så måste nog även jag gå den vägen så småningom.