Regeringen har i dagarna lagt fram ett lagförslag som, i vissa situationer, och om vissa omständigheter inte är uppfyllda, gör det olagligt att fotografera människor som inte vet att de blir fotograferade. Det är oerhört intressant att det är just fotograferandet, och inte användandet av bilden som enligt lagförslaget ska förbjudas och jag är alls inte säker på att regeringen vet vad den gör och vad de sätter igång genom att på detta sätt förbjuda framställandet av en bild.
Jag tycker att lagförslaget är vrickat, av många olika anledningar. Här är lite osorterade tankar om varför.
När min mormor var ung gick hon till fotografen för att få sin bild tagen. Hon gick till fotografen för att få sin bild tagen av fotografen som alltså tog hennes bild. I samma stund som bilden var tagen så tillhörde den fotografen och inte längre min mormor som fick betala för att få sina kopior att sätta in i albumet. I svensk rätt så äger fotografen alla rättigheter till en bild hon eller han har tagit och kanske är det därifrån uttrycket har kommit.
Att det sedan sägs att aboriginerna hävdar att man tar en bit av en människas själ när man tar hennes bild. Jag har aldrig hört någon aborigin säga detta, så det kan vara en myt, men uttrycket är intressant eftersom det återigen utgår ifrån att man tar någons bild.
Idag har alla runtomkring oss en kamera i fickan, det sitter övervakningskameror på bussen, i tunnelbanan, i skolkorridorerna. Många måste stå ut med att bli kameraövervakade på jobbet (eftersom de jobbar i miljöer där företag har valt att övervaka sina kunder). När jag handlar min mat på DagLivs här vid Fridhemsplan följs jag av 120 kameror. Min bild blir tagen tusentals gångar varje dag. Oftast har jag ingen aning om att det sker. Ibland är jag medveten om det och ibland är jag aktivt delaktig i fotograferandet. Andra vill nästan aldrig bli fotograferade. Vi känner alla sådana som alltid försöker dölja sig så fort kameror kommer fram.
Det är viktigt att lägga märke till att det inte är användandet av bilden som ska regleras i lagstiftningen, utan själva framställandet av bilden. Förbudet ska gälla bilder tagna i integritetskränkande situationer. Man gör det olagligt att ta vissa bilder helt enkelt. Vem sätter gränserna? Jag kan tycka att en bild där jag blev ful är integritetskränkande, men har ingenting emot bilder där jag ser hyfsat OK ut. På bilden nedan syns två av mina kollegor och ingen av dem visste att jag tog bilden. De kan inte göra någonting åt det över huvud taget eftersom jag äger rättigheterna till bilden. I samma stund som jag tog den är bilden min.
Jag tror att det är viktigt att vi behåller den rådande synen på bildens ägande eftersom den är så fast rotad i vår kultur. Det är upp till mig som tar en bild att bestämma vad den får användas till. Vi har visserligen redan inskränkningar där bilder inte får användas kommersiellt hur som helst. Jag kan inte fotografera en folkmassa och använda bilden som reklam för en restaurang, ett tågbolag eller en tidning. Inte utan att fråga alla människor som syns på bilden först i alla fall. Där är användandet reglerat, men jag får fortfarande ta bilden.
Om vi lämnar över rätten att bestämma över en bild till den som porträtteras på bilden så har vi lämnat över en stor del av yttrandefriheten och tagit ett stort kliv mot repression. Den dagen en politiker kan få en fotograf dömd för att ha tagit en avslöjande bild är steget inte långt från att få en tecknare dömd för att ha gjort en avslöjande teckning. Och den dagen vi har kommit så långt har vi tagit ett stort kliv mot de mörka krafter som vill förbjuda framställandet av bilder på Mohammed… Förlåt den halsbrytande liknelsen, men det är ett fullt möjligt utfall om vi börjar lagstifta mot framställandet av fotografier.
Om jag ställer mig här utanför på taket och tar en bild över Kungsholmen med en tillräckligt bra kamera så kommer man kunna zooma in i åtskilliga vardagsrum och säkert i ett och annat badrum och toalett också. Den bilden skulle däremot kunna vara en lagöverträdelse med regeringens lagförslag. Och lagbrottet är begånget i samma stund som jag tar bilden. Därför kan jag ju lika gärna publicera denna potentiellt illegala bild.
Det är möjligt att det sitter en gråtande människa i en fåtölj där inne i något av rummen, eller att någon syns välja kalsonger i ett annat. Det vet jag inget om, jag tittade inte efter när jag tog bilden. Om jag var med på en sådan bild när jag vacklar omkring naken och letar efter rena kläder på morgonen så skulle jag inte lida av det. Inte förrän jag visste att det fanns en sådan bild ialla fall. Alltså inte förrän bilden användes till någonting.
Om vi jämför med textframställning så skulle man alltså förbjuda framställandet av en text som potentiellt skulle kunna vara kränkande. Och detta oavsett vad texten skulle användas till. Jag skulle alltså, om samma regler gällde framställande av texter, inte få skriva en text som skulle kunna uppfattas som kränkande. Idag finns regler mot att sprida kränkande texter. Men jag får skriva precis vad som helst för dagboken. Om man ska lagstifta mot kränkande bilder så måste man gå tillväga på samma sätt. Det måste vara spridandet av bilden man lagstiftar emot, annars tar man steget mot ett storebrorssamhälle som de som nu viftar som allra ihärdigast med integritetsflaggan inte ens vill tänka sig.
