Segelbåten kom någon gång på söndagsförmiddagen. La sig för ankar något hundratal meter ut den grunda viken. Längre in kunde den nog inte komma.
Till att börja med tyckte vi att den var rätt snygg. Någonting nytt att vila ögonen på innan horisonten tog vid.
Men redan på måndag morgon började vi undra hur länge den skulle ligga där. Inte för att den störde eller så, mest bara för att den fanns där. En ensam figur hade synts på däck, ta reda på tampar och segel just efter att den kom, efter det hade ingen setts till på båten. Jollen låg fortfarande och flöt i aktern, så vi var hyfsat säkra på att den, eller de, som hörde till segelbåten fortfarande var kvar där ute.
Det kändes inte helt rätt att paddla ut till båten, men jag gjorde ändå en lov runt den med SUP-brädan i kvällningen. Jag paddlade extra fokuserat och i en vid lov för att det inte skulle vara för uppenbart att jag spionerade. Ingen syntes till på däck eller i sittbrunnen, men det såg ut att ligga lite kläder framme. En röd flytväst hängde över rorkulten, och jag tyckte mig se en tröja på toften. Luckan ner till ruffen såg ut att stå på glänt.
När det skymde på måndagskvällen försvann segelbåten, så smångingom i mörkret.
På tisdag morgon låg segelbåten fortfarande kvar. Jag spanade mot den under frukosten utan att se några som helst livstecken. Idag gick morgonturen på SUPen direkt ut mot segelbåten. Flytvästen hängde kvar men jag kunde inte se till någon tröja. Lyckan ner till hytten var stängd.
Jag knackade på skrovet och ropade ett frejdigt ”hallå”. När rösten skar sig, kanske av nervositet över att komma och störa eller av att jag ännu inte sagt någonting högt den här morgonen, så lade jag till ”Godmorgon! Är allt bra?” Inget svar kom.
Jag paddlade hem, gjorde nytt kaffe, väckte hustrun och berättade om min morgonutflykt. Hon blev lite sur över att jag inte väckt henne innan, och ställde sedan alla de utmärkta frågor som jag själv borde ha ställt mig där ute. Försökte jag titta in? Gick jag ombord? Såg allting i övrigt ut att vara i ordning på båten?
Vi gick igenom läget. Det låg en främmande segelbåt något hundratal meter utanför ”vår” strand. Den var förankrad, jollen låg och flöt i aktern. Vi hade sett någon göra iordning båten, men vi visste inte om eller hur denna någon sedan hade kommit iland, eller om hen faktiskt ändå var kvar på båten.
Men var det ens vår sak att oroa oss? Luften är fri, och havet är fritt, och nog ska en båtägare få ankra i en vik ett par dagar utan att det ska komma folk och vända upp och ner på båten?
Samtidigt – nog var det väl konstigt?
På dagen åkte vi på utflykt, stannade borta till långt in på kvällen, och i alla fall jag glömde bort allt vad gästande segelbåtar hette. Men när vi kom tillbaka så låg den ju fortfarande där. Fortfarande helt nersläckt. Inte ens en ankarlanterna som lyste.
Vi bestämde oss för att ta itu med den ordentligt nästa morgon. Gå ombord, försöka öppna luckan. Någon kunde ju ligga sjuk eller skadad i hytten. Om vi åtminstone hade kontrollerat det, så kunde vi sedan strunta i den, men man vill ju inte att någon ska ligga och dö något hundratal meter från sommarstugan, utan att man har gjort något.
Det kändes bättre, men det var ändå svårt att somna den natten och mina drömmar var fulla av katastrofer och jag inbillade mig att jag hörde underliga ljud i natten.
Nästa morgon försov jag mig. Vaknade inte förrän efter nio.
Då var segelbåten borta.