Den här filmen med Arthur C Clarke gjordes för 46 år sedan (1964, samma år som jag föddes). Han fick ju faktiskt rätt på ett otroligt pricksäkert sätt.
Arthur C Clarke har förstås fullkomligt rätt i svårigheterna med att förutsäga framtiden. Det igenkännbara kommer aldrig att inträffa medan det otroliga inte kommer att tas på allvar. Hans egna förutsägelser visar ju hur riktigt det är. Förutsägelselserna om städernas utveckling (eller för all del upplösning) var helt plausibla och kom mycket riktigt på skam. Förutsägelsen om att vi skulle kunna kommunicera och till och med arbeta tillsammans utan att dela (eller ens känna till) de andra personernas fysiska position.
Vi är mitt i Arthur C Clarkes framtidsvision, eller åtminstone en god bit på väg in i den. Men vad betyder det? Helt plötsligt är den högst plausibel, och samtidigt jag runt om mig alla möjliga tecken på att världen, istället för att öppna gränserna går i helt motsatt riktning.
Året efter, dvs 1965, höll Olof Palme sitt fantastiska tal om främlingsfientlighet. Det innehöll faktiskt, i sista styckena, en liknande vision om ett gränslöst samhälle, där han också såg svårigheterna som vi nu ser runtomkring oss.
Om Arthur C Clarke bara hoppade över den fasen eller inte vet jag inte, men jag läser just nu Fredrik Häréns bok Vad som händer i världen och varför det är så viktigt att förstå, och tycker mig se en värld där främlingsfientligheten framstår som hopplöst föråldrad. Det är en värld där den fysiska platsen betyder allt mindre och där västvärldens redan har börjat förlora sitt kunskapsförsprång. Det är så långt ifrån en värld där man bygger kulturella murar och stänger gränser man kan komma.
Ställ dessa visioner mot sverigedemokraternas fullständiga visionslöshet. Idag chattade Jimmie Åkesson på Sydsvenskan.se och jag försökte få fram två frågor:
Frågorna har ställts tidigare men väntar fortfarande på att få svar. I chatten fick Åkesson mest mesiga sakfrågor som han kan svaret på utantill – vilket väl ligger i chat-formens natur. Den lämnar inte särskilt mycket plats för längre resonemang och följdfrågor.
Men jag skulle gärna vilja veta. Finns det några visioner för ett Sverige som styrs med hjälp av Sverigedemokraterna eller ligger det i populismens natur att inte ha några sådana?