Det står helt klart att det kommer att uppstå en debatt om det moraliskt riktiga i Google-städning. Det är inte konstigare än att man har diskuterat corporate reputation i stort och reputation management i synnerhet. Ni anar inte vad vissa företagare tycker att det är läskigt att Reco.se upplåter utrymme där deras kunder får skriva av sig, och ni anar inte vilka knasiga medel en del av dem tar till för att bli av med misshagliga omdömen. Det är alls inte ovanligt att företag försöker stämma sina kritiker men desto ovanligare att de lyckas bli av med kritiken den vägen. Därtill är yttrandefriheten för stark, och så ska det vara.
Min åsikt är att så länge som vi är för yttrandefrihet så måste vi även vara för alla enskilda individers rätt att göra vad de de kan för att hålla sitt namn och rykte så fläckfritt som möjligt. Och eftersom jag ofta själv utnyttjar min yttrandefrihet här på bloggen, skulle jag bara vara
Alla och envar har möjlighet att skapa sin egen bild av sig själva på webben, och alla har faktiskt en rätt att göra det. Däremot är det dåligt med kunskaperna i vad som krävs, och sämst är det oftast för människor som på grund av webbrädsla har hållit sig undan från webben, men en dag upptäcker att andra har byggt upp bilden av dem, på ett ofördelaktigt sätt. Det är därför jag tycker att det är viktigt att medverka i Johan Ripås dokumentär om digital närvaro. Jag hoppas kunna bidra till att sprida kunskapen om vad som kan göras med så små medel som att faktiskt uppträda under eget namn på webben och inte gömma sig i onödan.
Därmed är det knappast en fråga om ifall det är rätt eller fel att hjälpa privatpersoner och företag att städa upp den bild som framträder när man söker efter deras namn hos Google. Däremot är det, precis som i varje enskilt fall upp till varje konsults personliga moral huruvida man vill ta sig an ett uppdrag eller inte. Men den moraliska aspekten av att ta sig an en uppdragsgivare är någonting man måste väga in varje gång man överväger att ta sig an ett uppdrag.
Det blir lite märkligt när kollegor inom SEO-branschen framför moraliska aspekter på reputation management men samtidigt tycker att annan sökmotoroptimering är helt problemfri ur ett moraliskt perspektiv.
För mig är det ingen skillnad (även om det är stor skillnad mellan metoderna). Jag tycker inte att det är omoraliskt att försöka ta sig förbi sina konkurrenter i sökresultaten. Jag tycker inte heller att det är omoraliskt att man därmed knuffar undan konkurrenternas sajter. Och det är precis vad Google-städning, i de allra flesta fall, går ut på. Däremot väljer jag bort vissa uppdrag. För många år sedan vägrade jag, till mina dåvarande kollegors förtvivlan, att arbeta med företag som lurade på barn abonnemang på ringsignaler, jag har aldrig arbetat med SMS-lån, jag jobbar inte med poker, casino eller andra spel om pengar. Lika lite tar jag uppdrag inom Google-städning åt våldtäktsmän, bolagsplundrare, giriga vårdföretag eller företag som lever på att lura småföretagare. I varje enskilt uppdrag väger jag in om jag vill umgås med just den här kunden under de närmaste månaderna. Jag dömer inte de som tar sådana uppdrag som jag nobbar, och jag hoppas att inte någon annan med högre moral än vad jag har dömer mig för de uppdrag jag accepterar.
När jag hjälpte sajten sverigedemokraterna.de att gå om det politiska partiet, så hade jag inga som helst moraliska dubier (mer om det här för dig som inte hängde med i förra valet). Jag hjälpte en konkurrent att gå om ett parti som jag ogillar. När jag hjälper Vinguiden.com att synas på termer om vin så trycker jag ju samtidigt ner en massa andra sidor i sökresultaten… ja, ni förstår. Sökmotoroptimering handlar om att få upp sin kunds sajt så högt upp i sökmotorerna som möjligt.
När jag gör en Google-städning så handlar det om att trycka ner en eller flera oönskade träffar Googles sökresultat. Det gör jag oftast genom att påverka sökresultatet så att nya sidor, och gamla positiva sidor (eller åtminstone neutrala) lägger sig ovanför de negativa. Det är alltså samma sak som vanlig sökmotoroptimering, men med färre sökfraser och med fler inblandade sajter.
Om jag inte har några dubier mot att ta mig an kunden så har jag förstås heller inga som helst dubier mot att städa upp i sökresultaten.
Det finns däremot en fråga som jag har brottats alltmera med under de senaste månaderna, och det är min egen snabbhet att reagera med ett kritisk blogginlägg när jag ilsknar till på något. Det finns åtskilliga företag som nu ägnar en massa kraft och möda på att städa bort mina sidor ur sökresultaten. Det kan de ha. Jag har tagit mitt publiceringsbeslut och står för varje sådan text som jag skrivit. Däremot har jag alltid undvikit personnamn på mina bloggar. Om jag har skrivit om en (verklig) enskild person så har de alltid själva valt att delta på min blogg genom att delta i kommentarstrådarna.
Till sist. I jakten på en bra bild att använda som illustration till den här bloggposten så hittade jag den här australiensiska sajten. Snacka om underligt:
Även Marcus Westberg har bloggat om det här: http://www.marcuswestberg.se/googlestadning-rykteshantering/
