När man försöker diskutera transparens kontra anonymitet, så kommer det ofta åsikter som försöker få in ordet integritet i mixen, och nästan alltid på anonymitetssidan. Jag förstår inte detta. Jag har hög integritet och jag är transparent. Jag försöker också vara noga med andra personers personliga integritet. Den som finns i min närhet, och meddelar mig att den inte vill synas i min transparens, den ska också slippa. Det är en självklarhet.
Jag tycker att vi måste diskutera vad vi lägger i begreppet integritet. För mig är det uppenbart att det finns en skillnad mellan integritet och personlig integritet. Varför förknippar så många ordet integritet med anonymitet och varför ses integritet som en motsats till transparens?
Integritet är ett begrepp som innebär frihet från självmotsägelser i handlingar, värderingar, metoder, principer, förväntningar och så vidare. Inom etiken handlar det om ärlighet och sanningshalt. Integritet kan betraktas som motsatsen till hyckleri i den meningen att det ytterst handlar om huruvida något är konsistent eller självmotsägande, exempelvis skall diskussionsparter med (möjligen skenbart) olika värderingar antingen stå för dessa eller också erkänna ett analytiskt misstag och justera sin åskådning.
Ordet stammar från latinets integer som betyder hel eller komplett. I många sammanhang handlar det om kvaliteter som ärlighet och en helgjuten karaktär som individ, organisation, etc. Man kan man tänkas värdera graden av integritet efter i vilken utsträckning man handlar efter de värderingar, övertygelser och principer man hävdar att man har.
Det jag vill visa är att jag kan ha hög integritet i min transparens, och ändå värna om den personliga integriteten. Uttrycken bär dock på ett inbyggt motsatsförhållande och när vi slarvar med deras användning blir det helt galet. Varför tror WordPress att det kan skada min integritet om sökmotororer indexerar min blogg? Som jag ser det är det snarare tvärtom.
Orsaken till missuppfattningen att integritet och transparens är någon sorts motsatser finns förstås att finna i uttrycket personlig integritet, som är ett ganska nytt ord i svenskan, och som faktiskt har delvis annan betydelse än ordet integritet.
Samtidigt som glädjen över den nya transparensen var som störst, under 2007-2008, rasade FRA-debatten, och jag skrev inlägget om hur transparensen är vårt eget val. Tankarna från den tiden gäller fortfarande och det finns många liknande bloggposter från den tiden. Men debatten blommar då och då upp igen. Det är inte alls konstigt att det ofta är de mest transparenta som blir som allra mest rasande varje gång det visar sig att någon annan slarvar med vår integritet. Vi som har valt transparensen har nämligen tagit ställning i frågan, och måste därför ofta påminna oss själva om att andra inte har samma möjlighet till transparens som vi har. Därför var det Jocke Jardenberg som blev allra argast när Apple visade sig ha spårat oss iPhone-användare utan att berätta det för oss. Det är inte konstigt alls. Fredrik Wass och Johanna Ögren skrev bra om detta i DN under rubriken Transparens är inte övervakning.
Är jag orättvis om jag skriver att den anonyma sidan, som i mångt och mycket har kidnappat ordet integritet, sällan är särskilt mån om andras integritet än sin egen? Jag ogillar verkligen de anonyma nätkulturer där skitsnacket lyfts till norm. Lika starkt som jag en gång hyllade Flashback, lika starkt ogillar jag Flashbacks anonyma ambassadörer, som frodas i det understundom helt huvudlösa försvaret för Julian Assange, och som så ofta går över gränsen till personlig förföljelse av såväl namngivna feminister som teatergrupper. Var ligger deras respekt för andras personliga integritet?
Alla som följt mig under åren vet hur starkt jag försvarar yttrandefriheten. Jag tror att den är ett fundament för vårt framtidsbygge. Jag tror att den är en förutsättning för att demokratierna ska överleva. Det finns heller inget motsatsförhållande mellan yttrandefrihet och anonymitet som jag ser det. Men yttrandefrihet är inte lyssnandetvång, som Niklas Starow så träffande uttryckte det härom dagen. Det finns heller inget som säger att jag måste lämna plats åt anonyma kommentarer på min sajt, och jag gör det också väldigt sällan, för även om jag gör undantag så har jag tydliga regler för hur jag ser på detta med anonymt tyckande.
Jag tror, tvärtom, att det finns ett motsatsförhållande mellan anonymitet och integritet. En anonym skribent måste anstränga sig mycket mer för att bevisa att hen har någon integritet över huvud taget. Dels för att vi ju inte har någon annan än ett alias att ställa till svars när åsikterna vacklar. Men också för att anonymiteten i sig ofta innebär att man faktiskt parasiterar på någon annans integritet.
När jag själv, någon gång ibland, gömmer mig bakom TOR-nätverket, och alltså blir anonym i övervakarnas ögon, så tar jag ju i själva verket avstånd från all min egen integritet. För i samma ögonblick som jag tar på mig anonymitetens mantel så gömmer jag mig ju implicit bakom någon annans identitet. Om jag skulle välja att kommentera på en nyhetsartikel i någon annans namn, så skulle jag ju helt avsäga mig all integritet, och samtidigt inkräkta på en annan människas personliga integritet.
Det finns dock flera bra exempel på helt anonyma nätalias som har hög integritet, och naturligtvis finns det mängder av hyfsat transparenta personer som till synes helt saknar integritet, utan viker undan för varje vindpust. I min Twitter-sfär finns förhållandevis få helt anonyma konton. Några halvanonyma finns, som t.ex @MabandeOpenBeta som är ett lysande undantag. Ett exempel på motsatsen är personer som Alex Schulman, vars officiella jag sällan håller fast vid en åsikt när det bränner till, och därför är urtypen för en person med riktigt låg integritet.
Foto: Lightmash