När New York Times tidigare i år släppte hela sitt artikelarkiv fritt på webben innebar det att man plötsligen kan hitta artiklar så långt tillbaka som till 1800-talet på webben. En underbar tidningsskatt gjordes därmed synlig inte bara för vanliga NYT-läsare utan även för sökmotorerna och det händer förhållandevis ofta att man får upp gamla NYT-artiklar när man söker på lite udda begrepp. Det är roligt, och vidgar vyerna att hitta gamla litteraturartiklar skrivna på 1920-talet (via SEO-forum).
Det är detta som har omtalats som medias långa svans, och det är inte bara NYT som har förstått nyttan med att göra gamla artiklar tillgängliga på detta sätt. Även svenska tidningar börjar så smått begripa, även om det sitter långt inne. Det händer fortfarande alltför ofta att jag hittar sökbegrepp i min söklogg här på sajten där jag har skrivit om eller refererat krönikor som på bara ett par år har plockats bort från den ursprungliga webbplatsen.
Det känns OK när den ursprungliga länken gick till en sajt som sedan dess har lagts ner, men inte när länken har dött bara för att sajten har gjort en historielös webbuppdatering och struntat i gamla inkommande länkar.
När det gäller just krönikor så verkar tidningarna behandla dem som färskvaror. Det är till exempel hart när omöjligt att idag hitta några av Annette Kullenbergs krönikor på Aftonbladet.se. Det i sin tur beror på en strid mellan Annette Kullenberg och Aftonbladet där deras bästa krönikör fick sparken eftersom hon hade hoppat på kungahuset. Och detta bara några år innan Alex Schulman gick fram som en Aftonbladet-brandad bulldozer i bloggosfären. Det Annette Kullenberg skrev år 2002 var otroligt mycket bättre än något som Alex Schulman senare skrev men bara fem år tidigare gick det inte att vara så direkt i spalterna.
Jag kan inte förstå varför tidningarna försöker glömma och gömma undan sin historia. Tyvärr gäller ju samma sak för bloggare och många andra typer av webbplatser. Det är inte många som vågar stå för sina klavertramp och bloggposter, eller ibland hela bloggar, plockas bort när upphovsmannen inte längre orkar stå för sina åsikter. Där har jag lättare att förstå det. Bloggarna är privatpersoner och bloggposterna är ofta väldigt personligt skrivna. Men vad det gäller tidningarna kan jag inte begripa hur de tänker. De omhuldade pappersupplagorna finns ju kvar även om de i de flesta fall har omvandlats till pappersmassa.
När Joakim Jardenberg för några veckor sedan skrev sin krönika om varför ”betal smakar illa” så angrep han framför allt Aftonbladets betaltjänst Plus. Det gjorde han rätt i. Aftonbladet skulle kunna tjäna så oerhört mycket mer pengar genom att bli ännu mer tillgängliga istället för att gnida med en tia hit och en tia dit. Om man dessutom såg över sajtens design i stort skulle man kunna arbeta med färre och mer effektiva annonser som faktiskt fungerar istället för de som de har idag och där varje klick kostar några hundralappar i genomsnitt för annonsörerna.
NYT har visat vägen. Nu ligger den öppen för övriga tidningar. Vilken svensk tidning blir först med att lägga ut hela 1900-talets textproduktion på webben?
Pingback: Nu finns hela Die Zeit på webben också()