Det måste bli sämre innan det blir bättre

Vid den här tiden på året brukar nätet svämma över av årskrönikor som sammanfattar året och blickar framåt med mer eller mindre fantasifulla teorier om hur nästa år kommer att bli. Jag brukar inte göra sådana. Mest för att verkligheten alltid överraskar, och för att jag sällan har en aning om hur framtiden kommer att arta sig. Alla gissningar blir ändå fel. Men i år känns det som om jag har en spaning som det ändå är värt att dela med sig.

Kunskaperna om sociala medier har blivit allmängods

Det viktigaste som har hänt under året är att kunskapen om sociala medier på riktigt har spritt sig utanför den grupp som har varit föregångare under så många år. Tekniken har varit tillgänglig länge, men det var först under 2012 som sociala medie-användningen blev var mans egendom. Och resultatet av det blev inte ökad demokrati, en bättre värld eller en friare samhällsdebatt. Snarare har det lett till en hårdare stämning, fler uthängningssajter, fler anonyma konton och en direkt konflikt som jag inte har sett maken till tidigare mellan etablerade medier och de nya, arga högerkonservativa sajterna.

Även om bloggare länge har pratat om etablerade medier som ”gammelmedia” tidigare, så har det varit med glimten i ögat och på ett närmast kärleksfullt sätt. Under hösten har tonlägets förändrats. Det råder i det närmaste ett krigstillstånd mellan uthängarsajterna (med Avpixlat i spetsen) och Expressen/Aftonbladet. Avpixlat-anhängarna, som i mångt och mycket lever i en nyfunnen bubbla bestående av sajter och grupper med likartade åsikter, eldar på den här konflikten så gott de kan, eftersom den ger dem gott om uppmärksamhet.

Jag ler igenkännande åt fenomenet, eftersom jag har upplevt det tidigare. Det är så mycket i den nuvarande situationen som påminner mig om hur det webbsociala livet tedde sig för 5 år sedan. Och samtidigt finns det klara skillnader.

Vi som gick före hade redan erfarenheterna

Den s.k. Jaiku-bubblan (2006) bestod av nyfikna personer från alla håll, som egentligen bara hade den nya sociala webben som sammanhållande faktor. Vi som var aktiva där, gavs, eller tog själva på sig,  en expertroll. Ibland välförtjänt, eftersom de nyvunna kunskaperna bottnade i tidigare vunnen kunskap kring företagsorganisation, media, webbkunnande, kodande, marknadsföring, sökmotoroptimering, journalistik, juridik, PR, internt-kunskap och/eller kunskap om social interaktion. Men i vissa fall bestod kunskapen faktiskt mest i att vara duktig på att vara social. Bra på att fika, som någon uttryckte det. Vi var bland de första som slängde oss ut på Facebook, som kastade oss över tjänster som Bloggy, Twitter och en mängd tjänster som sedan dess dött Facebook-döden.

Samtidigt pågick en nyvaken politisk rörelse. Piratfrågorna och FRA-frågan väckte många av oss, och här fick de nya medierna och kunskapen om hur man kan driva opinion i de nya medierna en stark funktion, där många av oss deltog med liv och lust. Kombinationen av en politisk fråga som engagerade många och en nyvunnen kunskap om nya kommunikationsplattformar var en perfekt grogrund för såväl politiskt engagemang som för en bloggstorm vars like vi aldrig hade upplevt förut.

Men. Det är viktigt att komma ihåg att det var väldigt få av de aktiva som var nybörjare på webben. Många hade redan tidigare varit aktiva i olika webbsociala forum (om så bara på Lunarstorm eller liknande). Det som var nytt var den nyvunna kunskapen, att det fanns några tydliga experter som frikostigt delade med sig av sina erfarenheter, och en samlande politisk fråga.

Samtidigt fanns en stor grupp politiska bloggare som redan hade hållit på några år, som satt bredvid och inte alls förstod vad som hände. Dessa upplevde den nya vågens politiska aktivitet som sektartad och klagade, liksom gammelmedierna, över att översköljas av skitvågor i de nyinrättade kommentarsfälten. Precis som idag alltså.

Hatsajterna har gjort samma erfarenheter

Den nya våg av främlingsfientliga sajter, anti-jihad-sajter, uthängarsajter och ibland rent fascistiska sajter som vi idag ser växa fram rider i mångt och mycket på samma våg som vi gjorde då. Eller om det är eftersvallet. Kunskapen om hur man gör har spritts till nya grupper. Det har blivit ännu enklare att starta och driva sajter, och det är, liksom då, inga nybörjare som går i bräschen. Det finns uppenbart upparbetade nätverk bakom anonyma bloggar som Avpixlat, Exponerat, Sweden Confidential, Affes Statistikblogg och för all del även bakom de ideologiskt likasinnade sajterna som faktiskt har ansvariga utgivare, som Fria Tider och Dispatch International. För enkelhetens skull tänker jag hädanefter hänvisa till dessa sajter som hatsajterna.

Politiskt Inkorrekt drevs av tekniska nybörjare. Men det tekniska kunnandet skruvades upp åtskilliga snäpp när det nuvarande gänget bakom Kent Ekeroth kuppade igenom ett övertagande av publiken och frågorna och startade Avpixlat. Samtidigt (och det är faktiskt intressant) har säkerheten skruvats upp åtskilliga snäpp på Sverigedemokraternas sajt. Den torde kunna bli ett intressant studieobjekt för den som vill studera hur man styr upp säkerheten kring en WordPress-sajt.

Det som skiljer är anonymiteten och pengarna

Förutom frågorna (och oftast tonläget) så är det två saker som skiljer piratbloggsvågen från hatbloggsvågen: Anonymiteten och pengarna. Inte ens The Pirate Bay hade anonyma upphovsmän (något som de visserligen bittert fick ångra) och bland bloggarna var det väldigt få som försökte gömma sig. Det fanns, inom mediabloggandet, ett par anonyma röster, men de allra flesta var fullkomligt transparenta. Kring de anonyma hatbloggarna är läget ett helt annat. Även om det oftast inte tar mer än några minuter innan Avpixlats ständiga talesman Mats Dagerlind (som nu tom verkar ha stängt sin egen blogg – tidsbrist?) träder in och svarar för Avpixlat och säger sig vara den som är bryggan mellan Avpixlat och Kent Ekeroth så förnekar han (trots avsaknad av inkomster någon annanstans ifrån) att han är mer än en krönikör på Avpixlat.

Men var kommer pengarna ifrån? Investeringen bakom uppbyggnaden av Dispatch International är en lika stor fråga. Vem har byggt Drupal-lösningen bakom Dispatch International? Vem har lagt upp den initiala investeringen? Och vem (förutom SD, i form av stödköp av tidningar som skickades ut till SD-medlemmar) är det som håller sajten under armarna rent ekonomiskt?

Fria Tider har, genom upphovsmannen Widar Nord, en bred kunskap i hur man finansierar sajter med hjälp av annonsnätverk. Jag vet inte om marknadsansvariga på Shibsted-företaget Mobilio vet att de bidrar till finansieringen av sajten genom sin medverkan i Affiliate-nätverket Adsettings.com (det blir extra ironiskt eftersom Fria Tider uppmanar till annonsbojkott mot Aftonbladet), men andra företag som jag ringer och frågar berättar att de, efter att en mängd andra personer har hört av sig med frågor, valt att bocka ur Fria Tider bland de sajter som tillåts ha deras annonser. Annonsbojkottslobbyismen visar sig alltså vara dubbelriktad. Och Fria Tider har till och med sett sig nödgade att ha en instruktion i footern om hur man som företag kan ta bort sina annonser från sajten.

Aktivism och motaktivism. Det är intressant, för det är ingenting nytt i det heller.

Sociala medie-kunskap utan erfarenheter

Det som däremot är nytt, är den generation som vännerna Brit Stakston och Niclas Strandh brukar kalla digitala infödingar växer upp och inte alls visar sig ha fått med sig de goda aspekterna från de sociala medierna. Istället ser vi hur en ny generation, som vuxit upp med de sociala medierna som modersmjölk, kastar sig ut i helt nya vansinnigheter och ibland går väldigt fel. Skvallerkravallerna i Göteborg visar inte bara på att den fria sexualiteten har lidit stor skada under de senaste åren, utan visar också på hur farligt det blir när unga människor, utan någon som helst livserfarenhet, utnyttjar de kunskaper som de har en närmast naturlig relation till. Och hur fel det blir när de sociala tjänsterna inte mäktar med att ta ansvar för de användarregler de faktiskt har inskrivna.

Kloka människor omkring mig har sagt att felet med sociala medier är att vi plötsligt faktiskt kan läsa vanliga människors tankar. Och de tankarna är inga vackra, stora tankar, utan oftast små, trånsynta elakheter.

Det blir nog bättre till slut, men inte under 2013

Jag hoppas att vi under året inte kommer att få se särskilt många rop på ny lagstiftning för att stävja uthängarsajter och hatsajter. Det vore helt fel väg att gå. Istället hoppas jag på att vi ser att de lagar som vi redan har börjar tillämpas. Det är inte i lagstiftningen det brister. Den skyddar redan den privata sfären. Det är i rättstillämpningen, där myndigheterna lämnar privatpersonerna i sticket, helt maktlösa mot hot och uthängningar.

Jag tror, som ni märker, inte att vi kommer att se en bättre värld under 2013, jag tror i själva verket bara att det kommer att bli ännu rörigare, ännu mer hatiskt, ännu mer konflikter mellan de etablerade medierna, de etablerade gammelbloggarna, och de nya, arga. Men jag hoppas fortfarande. Jag kan inte låta bli att fortsätta hoppas på att vi så smångingom, när det har blivit ännu värre, faktiskt går mot bättre, och öppnare tider igen.