Jag har äntligen lyckats skaffa mig en någorlunda billig mobiltelefon som jag hoppas på att kanske kunna bli nöjd med. Den är totalt ohipp.
Jag redan en bra digitalkamera. Jag behöver ingen annan mp3-spelare än min iPod. Datorn, en iBook, är alltid med så någon PDA-mobil känns det inte heller som om jag behöver. Jag ville helt enkelt ha en telefon som jag kan prata i och ta emot och skicka SMS på.
Helst skulle den dessutom vara en Nokia, eftersom jag aldrig riktigt har blivit riktigt bekväm med någon av de andra tillverkarnas menysystem.
När alla dessa beslut var fattade återstod det egentligen bara ett problem. Mina tummar. De är alldeles för stora för dagens pyttesmå knappsatser.Min mobil måste ha ordentliga knappar, eller, om de är sådär små som de verkar vara på dagens mobiler, åtminstone sticka upp lite från knappsatsen. Det visade sig vara ett nästan omöjligt önskemål.
Till slute blev det i alla fall en liten svart sak från Nokia. Enkel som tusan med modellnummer Nokia 2600. Det bästa var ändå att den inte var låst till någon operatör och bara kostade 800 kronor.
Tillägg i Januari 2007: Jag stod emot ballare telefoner i ungefär två år. Numera kånkar jag omkring på en Ericson P990i och är faktiskt helnöjd med den också. Särskilt med Wifi-funktionaliteten och den allmänna möjligheten att alltid ha tillgång till min Google-kalender och GMail.
Jag är dock fortfarande hjätligt trött på små knappar. I telefonläget är menyknapparna på tok för små även på P990-luren. Och tangentbordet är ju bara löjligt att försöka använda utan att peta på de pyttesmå knapparna med en stylus, och då kan man ju lika gärna använda den aktiva skärmen. Måste säga att jag längtar tills Apple släpper sin iPhone.
