I dagarna fick jag senaste numret av Illustrerad Vetenskap hem i brevlådan. Jag har börjat prenumerera på den igen efter ca 25 års uppehåll. Förra gången jag var prenumerant blev jag tvungen att säga upp prenumerationen. Varje gång jag satte mig och började bläddra var jag orolig att det skulle komma en bild på en spindel. Av någon anledning skulle de alltid ha en artikel med som hade med spindlar att göra. Och jag hatade spindlar! Jag hade värsta sortens spindelfobi. En dag när jag satt och läste i tidningen slog jag upp mittuppslaget och fick syn på en stor närbild på en fågelspindel. Jag reagerade instinktivt på bråkdelen av en sekund och kastade tidningen så den flög genom hela vardagsrummet. Och där fick den ligga tills min sambo kom hem. Jag tänkte i alla fall inte röra den.
Så här har det varit så länge jag kan minnas. När jag var liten drömde jag ofta om en gigantisk spindel som klev ut ur min garderob. Den satte ut det ena långa svarta benet efter det andra. Jag hann väl se fyra ben innan jag vaknade alldeles panikslagen. Eftersom jag har bott i stan i hela mitt liv har det inte varit något större problem och de spindlar som har kommit i min väg har klarat sig bra. Jag har förflyttat mig så långt ifrån dem som möjligt. Andra berättar att de slår ihjäl spindeln så fort de ser den men det har jag aldrig klarat av. För att göra det måste man ju titta på den.
Nej, det största problemet med min spindelfobi har varit när jag har sett på film. Jag glömmer aldrig när jag såg ”Jakten på den försvunna skatten” och scenen där Indiana Jones hade fullt av spindlar på sig inne i en grotta. Då kastade jag mig ner på golvet på biografen och var livrädd resten av filmen. En annan film jag har haft svårt att se är ”Sagan om Konungens återkomst” där honmonstret Shelob skrämde slag på mig. För att inte tala om att naturprogram. Tänk att man kan bli så skräckslagen bara av se ett teveprogram.
Glädjande nog är jag numera botad från min fobi. Under tiden som jag rehabiliterade mig efter min cancerbehandling blev jag tipsad om att spela ett datorspel. Det var min lillasyster som spelade Age of Conan och tyckte att jag skulle testa. Jag hade kommit en bit in i spelet när jag plötsligt mötte en massa spindlar som jag skulle slå ihjäl för att komma vidare i spelet. Panik! Jag lyckades sakta men säkert vänja mig vid att titta på dem och efter en tid var jag botad. Det är en märklig känsla nu när jag ser på teve och det kommer en fågelspindel i bild. Jag väntar på panikkänslan men den kommer inte. Jag reagerar inte längre. Det jag har kvar är att se en fågelspindel i verkligheten. Det borde ju gå bra. Eller hur?
Av hänsyn till andra spindelfobiker låter jag bli att lägga in en bild på en spindel.
