Svenskan har flera fantastiska möjligheter att avpersonalisera det vi säger, och dölja såväl subjekt som predikat och till och med maska objektet. Här är ett sådant exempel: Detta är något som ofta tas till när avsikter ska döljas och budskap fördunklas. Vi har, genom att uttrycka oss i passiv form, möjligheten att maskera vem det är som ska göra något, vem som gör det, och vem det är detta berör.
Jag var med om det härom morgonen, när jag upptäckte att butiken hade gjort det hart när omöjligt att binda fast hunden utanför sin huvudentré. Det är en stor butik, med många kunder, och det kan inte bara vara jag som har reagerat på att det inte finns en endaste krok att fästa kopplet i. Det har dock funnits ett par dörrhantag, till dörrar som aldrig används, och de har jag använt. Men nu stod det två stora skyltar ett fem jättekrukor för, och gick inte alls att komma fram till dem, utan att bygga om entrén.
Jag hade kunnat gå vidare, och handla i kiosken istället, men jag bryr mig ju faktiskt om den där butiken. Jag handlar för rätt mycket pengar där varje månad, och nu hade jag tid att fråga. Så det gjorde jag. Jag gick till kundtjänst och frågade om det var en medveten strategi att göra det så omöjligt att binda fast hunden utanför. Vi gick och tittade tillsammans. Kanske var det uppenbart, men det besked jag fick, var:
Jag tror inte att dom vill att man ska ställa hundar här.
Jag häpnade. Vad sa hon? Jag (hon själv) trodde inte att dom (hon ingick, trots sitt arbete i kundtjänst i detta kollektiva och avpersonaliserade dom) att man (inte jag, även om jag stod där och frågade) ska ställa hundar (det var inte frågan om hundar, det var min lilla vita vovve det gällde).
Jag tror inte att hon förstod vad hon gjorde, jag tror inte att det var genomtänkt, men om hon så hade ansträngt sig, så hade hon inte kunnat lyckas bättre med att fullkomligt avpersonalisera sitt besked till mig.
Och det funkade. Jag fullkomligt baxnade över svaret. Tills nu. Och hörrni Daglivs. Den här bloggposten, den handlar om er.
