Min transparens är mitt eget val

Det är inte mycket jag döljer från offentligheten, myndigheter, konkurrenter, arbetsgivare, släkt, familj, vänner eller ens mina fiender på webben. Man kan följa de flesta av mina göranden och låtanden härifrån bloggen, från mitt dagliga foto-projekt, från min Jaiku, på Friendfeed och på andra öppna sociala nätverkssajter. När jag deltar i forum gör jag det under eget namn och står för min åsikt.

Det är mitt val. Det enda jag mörkar är min omgivning. Ber någon mig om radiotystnad i en fråga så håller jag tyst om den och jag försöker verkligen låta bli att skriva ut namn på människor som inte själva har ett transparent webbeteende. Man kan, med ett slitet och fransigt uttryck säga att jag värnar om deras integritet.

Det är alltså inte min egen integritet jag oroar mig för när jag vänder mig emot FRA-lagen som riksdagen väntas klubba igenom om en vecka utifall inte fyra borgerliga riksdagsmän tar sitt förnuft till fånga och röstar emot. Det är de andras. De som jag kan tänkas kommunicera med. De som kan komma ivägen för min framfart på webben.

Jag har gjort valet att hälla ut mina åsikter till offentligt beskådande. Jag har gjort valet att lägga min mailhantering i Googles händer (vilket gör att alla mina mail med säkerhet redan avlyssnas av flera andra skerhetstjänster) och jag har valt att använda IP-telefoni och Skype.

Om jag i framtiden vill fortsätta att skydda mina medmänniskors integritet måste jag försvåra för avlyssnarna. Jag måste börja använda kryptering i e-post, jag måste troligen sluta prata i vanlig telefon och kommunikation via SMS och IM kommer inte längre på frågan. Inte om jag vill vara säker på att ingen lyssnar.

Lyssnat har de ju för övrigt redan gjort ett tag. Det lagstiftningen nu handlar om är att legalisera den verksamhet som redan har pågått under en lång rad år. Och när denna del av FRAs verksamhet blir legal behöver vi nog inte vänta länge förrän de börjar tassa in i nästa gråzon.

Det skulle vara riktigt tråkigt om rikstagen godkänner propositionen på torsdag. Det känns som om vi då överantvardar en alltför stor bit av vår privata sfär i myndigheternas händer. För vi vet alla att mycket vill ha mer… Det kommer inte att sluta här.

Så vad kan vi göra åt det?

Det finns faktiskt en hel del som vi kan göra.

Skriva!
Det handlar om att göra det som tidningarna (våra i vanliga fall idoga försvarare av yttrandefriheten och den privata sfären) inte gör. Det handlar om att sprida budskapet ut till folk i gemen. Det handlar om att förklara att det är deras mail som kommer att öppnas. Deras telefonsamtal som kan komma att avlyssnas. Deras webbsurfande som kommer att spåras. Skriv! Använd era bloggar till något vettigt.

Maila!
Här hittar du en förteckning över alla e-postadresser till våra riksdagsmän. Skriv och berätta för din lokala riksdagsman hur du tycker att hon eller han ska rösta.

Läsa på!
Det finns några riktigt bra politiska bloggare som löpande sammanfattar den nästintill obefintliga debatten i ämnet. Läs dem! Läs på kampanjbloggen StoppaFRALagen.nu . Läs Opassande.se och hennes nedräkning inför omröstningen (idag sju dagar kvar). Läs moderata Mary X Jenssen som försöker påverka sina moderata partivänner inifrån. Läs Oscar Swartz blogg. Rick Falkvinges…

Tänk efter!
Och kom sedan inte och säg att du inte bryr dig, eller inte förstod vad som hände den där sommaren 2008 när staten gavs carte blanche att övervaka sina medborgare.