”Jag vill för helvete också ha pengar för min hyra” säger Unni Drougge ett par gånger från scenen på Social Cash-konferensen.
Det är klart att hon vill, och det är klart att hon ska ha och om det finns någon svensk författare som har prövat alternativa betalmodeller så är det väl hon.
Unni drog in 50 000 kronor via donationer när hon lade ut ljudboksversionen av Boven i mitt drama kallas kärlek på Pirate Bay. Det är mer än hon någonsin skulle ha tjänat på en ljudbok om ett traditionellt förlag hade givit ut den.
Men det var, som jag ser det, inte bara en ny betal- och distributionsmodell som Unni testade, utan faktiskt även en ny prismodell för kultur. Du betalar vad du tycker att det var värt.
Förra året testades den här prismodellen av frisersalongen SomDuVill på Östgötagatan i Stockholm. Det fungerade alldeles utmärkt. Snittpriset blev ungefär detsamma som den ordinarie prislistan, men dessutom så blev merparten av de som utnyttjade erbjudandet återkommande kunder.
Nu i vinter har det höjts röster för att SJ borde införa prismodellen. För vad är egentligen en ståplats på ett försenat och skakigt tåg mellan Stockholm och Malmö? Eller en plats på ett helt utkylt tåg mellan Borlänge och Stockholm? Jag misstänker att det fortfarande är värt någonting. Troligen sällan listpriset, men man kom ju faktiskt ändå från punkt A till punkt B.
Unni Drougge själv fick alltifrån en tjuga till en tusenlapp i donationer, men snittbetalningen låg på 50 kronor. Hon tycker själv att det är ett helt plausibelt pris för en ljudbok, och jag håller förstås med. Har faktiskt för mig att det var precis vad jag själv betalade.
{ 9 comments }
Kommer bli intressant och se vilka betalmodeller som blir framtidens standarder och se när de gamla betalmodeller inser att de dött ut och inte är välkomna längre.
Hmmm, det låter melodiskt.
Tror dock inte det blir samma tongångar för alla men visst är det dags att bryta den monetära kulturstereotypin i mer än bokstavlig mening.
Att SJ skulle sälja standbybiljetter till ett bra pris låter som en mycket bra ide, det skulle ju vara kardinalfel att inte ta tillvara det tomma sätet, SJ får visa att de inte är småpåvar och erbjuda prästerna 10-kronors biljetter i godsvagnen med en Dunkin Donut att ha med sig när svetsskarvarna harvar stålbuttert i den troskyldiga rälsutläggnings kontexten.
Trosinriktning eller kalsongpreferenser spelar ingen roll alla sitter på ändan i Gods-vagnen. Kanske kan bli en internationell reklamkampanj för SJ med frälsningsarmesoldater vilka står trosskyldigt med skrammelbössan vid järnvägsövergångarna när Godsvagnen passerar vindpistande förbi. Dunking Do nuts. Ingen fattar nått.
Jag är lite nyfiken på uträkningen och man kom fram till 50 kr i snittbidrag. Betyder det att det var 1000 st som laddade ner boken? Eller är uträkningen baserat på hur många som gav bidrag? Om det är det sistnämnda så är det ju felräknat.
Nej varken jag eller Unni tänkte på snittbetalning, utan det var
snittdonationen hon avsåg.
Det var helt säkert fler som laddade ner boken och det är ju alls inte
konstigt. Även en såld ljudbok lyssnas ju på av fler än den som har köpt
den. Den lånas ut och kopieras inom familjen och vänkretsen. Det som i USA
betecknas med ”fair use”. En sorts vän-till-vän-kopiering helt enkelt.
Ny och ny… 2004 presenterade jag ett ”Pay if you want to” via mitt dåvarande musikprojekt, där min mina låtar kunde laddas ner fritt från min hemsida och där lyssnaren sedan betalade vad han/hon tyckte att varje enskild låt var värd för honom/henne. Det fungerade redan då, i den lilla skala mitt experiment utfördes i. Om det hade funnits någon bra lösning för mikrobetalningar på den tiden, så hade jag nog gjort ett försök i full skala med fler artister och med andra typer av material (skrivbordsbakgrunder, ringsignaler och foton fanns på sajten men inkluderades inte i försöket).
Jag presenterade konceptet för ett flertal skivbolag och musikförlag – men möttes av samma inställning från alla håll: ”Det där fungerar inte. Om konsumenten ges minsta lilla möjlighet att slippa betala, så kommer artisterna inte att få ett öre!”. Experimentet avslutades i början av 2005, när jag efter fem års försök till att få musikbranschen att förstå vilka möjligheter den fria distributionen skapade, inte orkade argumentera längre.
Därmed inte sagt att det är en dålig idé. Unni går i fronten för vad som kommer att bli självklarheter förr eller senare. Frågan är bara om branschen lyssnar den här gången, eller om möjligheterna tigs ihjäl ännu en gång. Eller om det blir som jag hoppas, att konsumenterna inser att det finns fler alternativ än de traditionella och utvecklingsfientliga branschorganisationernas ”enda sätt” att ge kulturskapare betalt för sitt arbete – och därmed skapar lite hälsosam konkurrens!
Rättelse: Det var 2005 jag testade ”Pay if you want to”-konceptet, inte 2004. Jag får skylla det dåliga minnet på att det trots allt är ett antal år sedan, och jag börjar bli gammal.
Ja du håller på att bli lastgammal Andreas
Unni var ju långt ifrån först med detta, men den första författaren. Och du var långt före Radiohead.
Jag har just skrivit en kortis om din domänauktion på KVD. Vore roligt om du ville kommentera varför du valde just Kvarndammen:
http://www.lindqvist.com/gor-ett-domanklipp-pa-...
En tanke, konceptet 'pay if you want to' tror jag i mycket större utsträckning kräver en relation för att det ska fungera.
Det kan vara så och det kan vara därför det faktiskt fungerar så bra på
restauranger och frisörer och för vissa kulturbärare men inte lika bra för
andra.
Men samtidigt. Är det inte kundrelationen alla arbetar på idag? Vilka
företag har inte en relation med sina kunder?
Comments on this entry are closed.
{ 1 trackback }