Minnet är en konstig grej

Det har handlat mycket om minnen under det senaste året. Om Sture Bergwall och hans bortträngda  eller skapade minnen och om falska minnen i form av Jimmie Åkessons upplevelser av en barndom, som ingen annan verkar dela.

Men precis som i fallet med Bergwall, så är det inte Åkessons egentliga minnesbilder som är det verkligt intressanta, utan återverkningarna av dessa. Om det skriver Gellert Tamas alldeles otroligt bra i Aftonbladet idag. Han ställer frågan om hur Jimmie Åkesson ska hantera detta faktum att han uppenbarligen har minnits fel (jo, man kan skriva så, jag har kollat).

Jag tror inte att Åkesson kommer att hantera det över huvud taget. Han brukar inte göra det när sanningen blir obekväm. Han brukar sväva iväg i formuleraringarna och ivrigt upprepa någonting helt annat tills han hoppas att alla har glömt vad samtalet egentligen gällde.

Det som har varit viktigt i efterspelet efter Åkessons fria associationer i terapifåtöljen har varit att han, genom att kunna överbevisas om en tveksamhet, har haft svårt att försvara sin totala blindhet för de nynazistiska kopplingar som alla andra kunde se hos SD under 90-talet. Och jag får väl erkänna att det har varit lite glädjande att se honom så totalt tappa byxorna i dessa frågor.

Men så kommer en riktigt obekväm fråga från Rouzbeh Rdjalaie, chefredaktör på lokaltidningen Norra Sidan:

Nej, det hade den förstås inte, blir mitt omedelbara svar. Naturligtvis inte.

Hade det varit lättare att förstå hans xenofobi då? Ja, på ett personlig plan hade det kanske varit så. Men precis som alla andra enskilda historier om oförrätter som har begåtts av någon med en annan bakgrund, en annan religion, en annan social status eller bara med en annan uppfostran än en själv, så kan man inte bygga en hel världsuppfattning på sådana händelser.

Jag tänker tillbaka på min egen uppväxt, och på saker som hände då, och undrar om de har format min världsåskådning. Och det är klart att det är så. Jag minns killarna som ledde fram en dubbelt så stor blind kille till mig när jag var i fyra-femårsåldern och lurade i honom att jag var en idiot som behövde styrk. Inte har det skapat en motvilja mot blinda. Möjligtvis lade det grunden till min motvilja mot mobbare. Att både killarna som ledde och den blinda killen var nästintill kolsvarta i skinnet har lika lite skapat någon grogrund till rasism hos mig. Det vore ju bara konstigt. De var dumma, och de hade hittat på ett sätt att ge den främmande killen (jag var den enda vita killen på den skolan) ett par smällar, utan att själva åka dit för det.

Men Rdjalaies fråga är berättigad. Det är bra att den ställs. Kanske kan den få mig att lugna ner min skadeglädje och istället satsa på det som är viktigt, det vill säga att visa att det är de goda exemplen som bör framhållas istället. Det är dags att börja visa att vi är rätt många som faktiskt vill ha ett samhälle där alla får plats. Det är dags att sluta förhålla sig så mycket till SD (även om det blir svår, de skapar ju så mycket underhållning med sitt ständiga snubblande genom tillvaron), och istället förhålla sig till det samhälle som jag skulle vilja ha.