Den 6 november åker bussarna omkring med små flaggor och jag undrar alltid varför. Minns vagt någonting om Gustav II Adolf och kontaterar att det där bakverket som är otroligt svårt att äta säljs överallt. (Det är felkonstruerat, med den hårdaste delen av bakelsen överst.)
Men i Finland är den 6 november en stor dag. Åtminstone för alla finlandssvenskar. Min pappa, som är helsvensk men som har valt att tillbringa sin ålderdom i Ekenäs i det väldigt svenskspråkiga Västnyland skickade mig följande rapport från högtidligheterna alldeles nyss:
Hur härligt sången klingar på älskat modersmål!
Han tröst i sorgen bringar, han skärper sinnets stål.
Vi hört den sången ljuda i ljuvlig barndomstid,
och en gång skall han bjuda åt oss i graven frid!
Du sköna sång, vårt bästa arv från tidevarv till tidevarv:
ljud högt, ljud fritt från strand till strand i tusen sjöars land!Vad ädelt fädren tänkte, vad skönt de drömt en gång,
det allt de åt oss skänkte i modersmålets sång.
Hur våra öden randas den sången är oss kär.
Vår själ i honom andas, vår rikedom han är!
Du sköna sång, vårt bästa arv från tidevarv till tidevarv:
ljud högt, ljud fritt från strand till strand i tusen sjöars land!—
Det här sjunger vi i dag den 6 nov Vi firar Svensk Dagen. Över hela landet samlas i stora festsalar, i gamla Ungdomsfereningshus, Folkets Hus och i bland i Frivilliga Brandkårens lokal. Vi håller tal och sjunger. Kanske en märklig sång att sjungas av patriotiska finländare, särskilt när man ser det med Rikssvenska ögon.
Men ju mer en folkgrupp marginaliseras desto viktigare blir manifestationerna.Kram.
PS Vädret är som jag minns den här dagen från barndomen, halv storm och snöslask DS
Jag håller med. Finlandssvenskar är patriotiska finländare om några. De går inte att prata politik med och de betraktar alltid mig och min rikssvenska med stor misstänksamhet varje gång jag är där. Men de håller hårt på sin svenska. Det gör de rätt i tycker jag.
