Sverigedemokraterna.de utmanar Sverigedemokraterna.se

Ja just i det du nämner om ankartexten finns ju ett stort problem med kampanjer av det här slaget. Men å andra sidan kanske en och annan har lust att skriva en bloggpost om fenomenet, om än inte så mångordig som min. I ett naturligt länkmöster händer samma sak som kommer att hända med sverigedemokraterna.de. Vissa länkar med [här], andra med [kolla in det här], några länkar med hela URLen och ytterligare andra kommer faktiskt att skriva ut ordet. Det är inga konstigheter egentligen. Den största risken för försöket är faktiskt att 4000 sajter idag länkar med ordet [sverigedemokraterna].

Vad gäller kontexten så är den politiska webben översvämmad med länkar. Kolla in en typisk politisk bloggare och du ser minst 5-10 utlänkar per inlägg. Ibland på ett akademiskt vis, ibland för att stötta bloggare som tycker likadant men precis lika ofta till bloggare som är av en diametralt annan åsikt. Det är det som är så underbart med den politiska debatten i bloggvärlden.

Jag gillar verkligen inte svergiedemokraterna på något sätt, men jag kan inte låta bli att tycka projektet är lite fult.

Jag hade också väldiga dubier tills jag ordentligt tog och studerade länkmönstren kring de bägge YouTube-filmerna med Mona Sahlin.

Ok om du kollat så är det grönt. Annars så kan man tänka sig vad som helst om SD när det gäller en sådan sak 🙂

Ja det har förstås även jag frågat mig. Men jag är en rätt stygg typ när det
kommer till SEO-kritik och den sidan vägde helt enkelt över. Nästa får till
rakning är förstås gårdagens skandallansering Alliansen.se som jag ivrigt
väntar med att få se lite innehåll på innan jag publicerar.

Den har skuttat rätt bra sedan i fredags. Glada hopp mellan 200+ och 31. Men
hittills har den faktiskt bara haft en kommentarslänk från DN.se och några
tweets som i sin tur har feedats in i olika lifestreams.

Nu är http://www.sverigedemokraterna.de #12 på Google: http://www.google.se/search?hl=sv&client=firefo…

varför ställer sig ingen bakom det här. luktar som att SD styr siten och själva kommer nyttja den för PR inför valet. 301:a eller bara byta innehåll

Och igår fick du en fin inlänk från dn.se också 😉
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/sverigedemok…

Bra analys. Den nya sajten är ett bra exempel på hur information om ett parti (SD) kan hämtas från olika kanaler. Varje parti borde ha sådan aggregering som service för sina egna medlemmar.

http://www.politometern.se/ är en annan riktigt användbar webbplats som inte tar ställning för eller emot ett visst parti. Analysera gärna den med.

Det verkar inte vara så svårt att bygga en webbplats med något populärt anti-ämne och mejla ett par kända bloggare för publicitet. Har du någon garanti för att webbplatsen inte är ett humoristiskt PR-skämt från SUF där innehållet byts ut mot en ”Rösta på Socialdemokraterna” innan valet eller i värsta fall säljs till de riktiga sverigedemokraterna?

De rankar för tillfället #2.

Jag kommer själv att rösta på Sverigedemokraterna i höst för första gången och jag ser inga problem med .de-initiativet. Tråkigt bara att den sakliga debatten uteblivit, jag hade sett fram emot lite saklig kritik. Som sidan ser ut just nu tror jag i och för sig att den snarare hjälpt än stjälpt SD, vilket kan förklara att man inte angripit den mer aggressivt. Drygt 162'000 människor röstade på SD i förra valet, det är ingen liten marginell grupp i ett litet land som Sverige. Kanske dags att angripa roten till samhällsproblemen istället för reaktionen på dem som i det här fallet stavas just Sverigedemokraterna?

Ja, än så länge får man rösta som man vill, så länge det är möjligt tänker jag göra det. Att mena att Sverigedemokraterna, som är ett utomparlamentariskt parti, alls skulle kunna ha muskler eller ambitioner att tysta en debatt. Du kan inte vara seriös med ett sådant påstående? Vet du hur vanlig media agerar när det gäller exempelvis bloggar de ogillar?

Ja, och man har naturligtvis rätt att klippa kontakten om man inte gillar någons åsikter, eller inte förmår bemöta argumenten. Men återigen, vilka är det då som har förmåga att tysta en debatt, Sverigedemokraterna eller dess motståndare? Du gjorde ett påstående, följ gärna upp det på ett sakligt sätt.

Om du vill ducka för den frågan. Vad i Sverigedemokraternas politik är det du uppfattar som felaktigt? Är det alltihop, bara vissa delar, eller är det mer en allmän fördom du har emot dem?

Du behöver inte svara nedsättande eller oförskämt, bara för att du inte delar mina politiska uppfattningar. Jag hade hoppats på en saklig debatt med dig, men nu börjar jag tröttna på att försöka hitta någon som är kapabel till det.

Som du skriver ”tysta debatten helt och hållet”, är verkligen att ta i överord när det gäller en enda domänadress. Det finns gott om bloggar, tidningar, TV-inslag och andra kanaler där Sverigedemokraterna debatteras. Sedan kan man tycka att det är absurt att hävda varumärkesintrång, jag håller delvis med dig, men det tystar inte en debatt på något sätt.

Jag misstänker samtidigt starkt att man inte sett med lika blida ögon på om någon registrerade socialdemokraterna.* eller kanske piratpartiet.* och på den sidan drev en kampanj emot respektive parti. Förmodligen inte ett tilltag som hade fått positiv uppmärksamhet i media.

Du debatterar inte politik utan kommunikation, jaha? Vad hade det med saken att göra menar du? Gav det dig plötslig anledning att gå till personangrepp?

Ansatsen tyder på att man värnar sitt varumärke, vilket övriga partier också gör. Som du själv sa har Socialdemokraterna varumärkesskyddat sitt partinamn, alltså är Sverigedemokraterna inte ensamma. En debatt mot Sverigedemokraterna kan mycket väl fortgå på en hemsida med annat domännamn än just ”Sverigedemokraterna”.

Är det du som ligger bakom initiativet? Jag får den magkänslan. Du är för insyltad för att bara vara en utomstående betraktare.

Nej, jag ifrågasatte bara nyttan med att gå till personangrepp. Det känns inte som att det är ett sätt att vinna anhängare på, om man nu är partipolitiskt aktiv.

Jag för min del är inte partipolitiskt engagerad men det känns ändå kontraproduktivt med personangrepp, håller du inte med om det? Det var inte förrän nu jag upptäckte att Sverigedemokraterna försvunnit ifrån sökresultatet. Det verkar klantigt gjort, men det känns ändå ganska fånigt att sitta och hånle av skadeglädje. Det hjälper väl ingen?

Jag vet att mina politiska åsikter uppfattas som kontroversiella, särskilt dem som gäller invandring. Jag förmodar däremot att även du tycker att kvinnor ska slippa oroa sig för att bli våldtagna och jag hoppas att även du tycker att svenska pensionärer borde få en värdig ålderdom?

Kan vi inte då komma överens om att vissa delar av Sverigedemokraternas partiprogram är tänkvärda och kanske t.o.m vettiga, och sedan ta en saklig debatt kring de frågor där vi inte delar samma åsikter?

Självklart vill jag också det? Och jag vill ha fred på jorden, att alla får mat för dagen och att ingen någonsin är dum mot någon annan. Det vill nog de flesta, givetvis. Men nu kan ett svenskt politiskt parti i första hand endast påverka förhållandena i Sverige, därmed blir det ointressant att tala om thailändska pensionärer.

Men alla dessa tyckanden blir genast meningslösa utan en konkret politik politik som backar upp dem. Att tala sig varm för kvinnors rättigheter medan våldtäktstalen är så höga som de är – utan att man gör något åt dem, det ekar väldigt falskt. Att tala är silver, men att agera är guld, skulle jag våga påstå.

Ditt sätt att resonera och debattera på gör att du låter Sverigedemokraterna vinna på walk-over. Det är synd, för jag hade väldigt gärna sett en mer konkret och saklig argumentation.

Mina tankebanor, vad skulle det vara för några? Jag underströk endast att man måste ha en politik att backa upp sina åsikter med, annars blir det ihåligt. Man kan tycka väldigt mycket, men det krävs mod och handlingskraft för att förändra.

”Jag är vidsynt och jag anser att alla som sympatiserar med Sverigedemokraterna är trångsynta”

Vilken spännande vidsynt inställning, var ska jag börja? Jag kan kanske påpeka lite försiktigt att du faktiskt inte har en aning om varför alla som sympatiserar med Sverigedeomkraterna gör just detta. Det kan faktiskt vara så att andra uppfattat partiet på ett annat sätt än ditt vidsynta sätt. Inte sant?

”Kampen om islam

Kampen inom islam hårdnar. Den brittiske författaren och debattören Kenan Malik skriver om en strid där radikala islamister allt oftare ges tolkningsföreträde och SEKULÄRA MUSLIMER HAR KOMMIT ATT BETRAKTAS SOM KULTURFÖRRÄDARE.

PÅ IRLAND ARRESTERAS SJU PERSONER som

misstänks ha planerat att döda konstnären

Lars Vilks, som i Nerikes Allehanda avbildat

profeten Muhammed som rondellhund. I

Århus försöker en man hugga Kurt Westergård,

den mest kontroversiella av Jyllands-

Postens tecknare, med en yxa. I London hotar

den saudiske advokaten Faisal Yamani med

den ökända brittiska ärekränkningslagen,

för att å 95 000 ”av Muhammeds ättlingars”

vägnar stämma de tio danska dagstidningar

som publicerat teckningarna.

Fem år efter att Jyllands-Posten publicerade

sina numer ökända karikatyrer är det

inte bara tecknarna som fortfarande känner

efterskalven. Hoten och våldet har hämmat

författare, förläggare, gallerister och teaterdirektörer.

Av rädsla för att den skulle kunna

uppfattas som stötande beslutade den amerikanska

förlagsjätten Random House för två

år sedan att inte ge ut den svala, romantiska

berättelsen Medinas juvel, som handlar om

profeten Muhammeds yngsta hustru Aisha.

När Yale University Press förra året gav ut The

cartoons that shook the world – Jytte Klausens vetenskapliga

studie av teckningskontroversen

– vägrade man till hennes förtret att trycka

någon av teckningarna.

”Helt ärligt skulle man tänka sig

för två gånger”, sa Ramin Grayde,

biträdande direktör för Royal

Court-teatern i London, när han

fick frågan om han skulle sätta

upp ett islamkritiskt verk. ”Man

måste se till pjäsens kvaliteter,

men med tanke på den tid vi lever

i är det väldigt svårt, man skulle

oroa sig för att väcka anstöt och

att allt därför skulle dränkas i ett

hav av kontroverser. Det gör att

man går varsamt fram.”

I juni 2007 ställde teatern av rädsla för att

väcka anstöt in en ombearbetning av Aristofanes

Lysistrate, som utspelar sig i en muslimsk

himmel. Av samma skäl plockade en

annan Londonteater, the Barbican, bort bitar

ur sin uppsättning av Tamburlaine the great,

medan Deutsche Oper i Berlin 2006 ställde in

Mozarts Idomeneo på grund av avbildningen

av Muhammed.

FÖR MÅNGA TYDER ALLT DETTA på en grundläggande

konflikt mellan muslimska och

västerländska värderingar. I sin kontroversiella

bok Reflections on a revolution, som kom

ut förra året, argumenterar den amerikanske

författaren Christopher Caldwell för att den

muslimska invandringen till Europa kan liknas

vid kolonisation. ”Sedan ankomsten för

femtio år sedan har islam brutit mot – eller

krävt anpassningar till eller skydd mot – ett

stort antal av de europeiska sedvänjor, idéer

och samhällsstrukturer som den kommit i

kontakt med”, är Caldwells iakttagelse. Islam

”förhöjer eller uppvärderar inte europeisk

kultur, utan degraderar den.”

Idén om en ”civilisationernas

kamp” luftades första

gången för tjugo år sedan av

historikern Bernard Lewis i

samband med Rushdieaffären,

och populariserades ett

par år senare av den amerikanske

statsvetaren Samuel

Huntington. I dag har den nästan blivit allmängods.

Som författaren Martin Amis har

uttryckt saken: ”Gång på gång konfronteras

västvärlden med ett irrationellt, polemiskt,

teokratiskt/ideokratiskt system som i grund

och botten och ovillkorligen opponerar sig

mot dess existens”.

Samtidigt som han ansluter sig till teorin

om ”civilisationernas kamp” visar dock Caldwell

på dess brister. ”Det som sekulära européer

kallar ”islam”, påpekar han, ”är en uppsättning

värderingar som Dante och Erasmus

skulle känna igen som sina”. Å andra sidan

skulle de moderna, sekulära rättigheter som

nu utgör ”de europeiska kärnvärderingarna”,

”göra Dante och Erasmus förvirrade.”

Med andra ord: det vi numer betraktar som

”västliga värderingar” – individens rättigheter,

sekularism, yttrandefrihet – är moderna

värderingar, tydligt åtskilda från dem som

präglade det förflutna Europas samhällsliv.

Och det är inte bara medeltida européer som

skulle förkasta de samtida europeiska värderingarna.

Många nu levande européer gör

det också. Den brittiska författaren Melanie

Phillips är militant motståndare till vad hon

ser som det ”islamska övertagandet av västerlandet”

och ”glidningen mot socialt självmord”,

som enligt henne är en konsekvens

av muslimsk invandring. Samtidigt sympatiserar

hon med islamisternas förkastande av

sekulär humanism, som hon tycker har skapat

”en förförisk och rörig kultur av ständig

tillfredsställelse, med splittrade familjer, förvildade

barn och våld, smuts och vulgaritet

på gatorna.” ”Muslimer har dragit slutsatsen

att det samhälle som de förväntas identifiera

sig med är en moralisk dypöl”, argumenterar

Phillips. ”Därför är det inte konstigt att

de förkastar det?” Också Caldwell anser att

medan västerlandets möte med islam kan bli

”plågsamt och våldsamt”, har det även skett

”en syreinjektion i västvärldens tråkiga, småaktiga,

materialistiska intellektuella liv”, vilket

vi bör uttrycka vår ”tacksamhet” för.

DET FINNS INGEN EUROPEISK VÄRDEGRUND

som genom historien har stått i opposition

till islams. I dag finns det inte heller ett slags

västerländska värderingar. De värderingar

som radikala islamister verkligen går till

storms mot – den sekulära humanismens

– är just de som några av islams mest högljudda

kritiker också finner motbjudande.

Om det inte finns några ”europeiska

värderingar” som fortlevt över tid, gäller detsamma

för ”islamska värderingar”. Precis som andra religioner

omfattar islam både en uppsättning trossatser, och en

uppsättning sociala institutioner, traditioner och kulturer

som förbinder människor till det som uppfattas

som heligt. Genom århundradena har

dessa institutioner och kulturer förändrat

läsningen av Koranen och praktiserandet av

islam. Precis som alla andra sociala uttryck

kan religioner inte stå still. På samma vis som

dagens Mecka inte kan likna den stad som

fanns på Muhammeds tid kan dagens

islam inte vara som på 600-talet.

Islam har inte bara förändrats

över tid. När tron spreds från Atlantkusten

bortom den indonesiska övärlden inlemmades under

nedtecknandet av Koranen gamla

religiösa och sociala sedvänjor. Det

som pakistanska mirpurier betraktar

som traditionell islam skiljer sig åtskilligt

från vad nordafrikanska beduiner anser. Och

det som brittiska mirpurier håller för traditionellt

skiljer sig mycket från traditionerna

hos mirpurierna som fortfarande är kvar i

Mirpur. ”Huvudfrågan är inte vad Koranen

egentligen säger, utan vad muslimer säger att

Koranen säger”, påpekar den franske sociologen

Olivier Roy. Muslimer är ständigt oense

om vad Koranen säger, tillägger han torrt,

”eftersom alla understryker att Koranen är

otvetydig och klar.”

Till och med den till synes djupt rotade

och orubbliga tradition som utgjorde

hjärtat i konflikten om de danska karikatyrerna

– förbudet att avbilda Muhammed

– är i själva verket varken djupt rotad eller

orubblig. Islam har långt ifrån alltid förbjudit

bilder av Profeten. Fram till förhållandevis

nyligen var det tvärtom ganska vanligt,

förbudet uppstod först på 1600-talet. Till och

med under de följande 400 åren har ett antal

islamska, i synnerhet shiitiska, traditioner

accepterat avbildning av Muhammed. Såväl

Edinburghs universitetsbibliotek, Nationalbiblioteket

i Paris, Metropolitan i New York

som Topkapi-museet i Istanbul rymmer

dussintals med persiska, ottomanska och

afghanska dokument där Profeten finns avbildad.

Hans ansikte kan också ses i många moskéer – till

och med i Iran. En muralmålning från 1600-talet

på Iman Zahdah Chah Zaid-moskén i den iranska

staden Isfahan visar till exempel en Muhammed vars

ansiktsdrag är klart synliga.

ÄVEN I DAG ÄR DET få muslimer som har problem

med att se Profetens ansikte. Kort efter

att Jyllands-Posten publicerade sina karikatyrer

återtrycktes de i den egyptiska dagstidningen

Al Fagr. De åtföljdes av en kritisk

kommentar, men Al Fagr ansåg det inte nödvändigt

att utelämna Muhammeds ansikte.

Trots att Egyptens religiösa och politiska

myndigheter samtidigt krävde en ursäkt från

den danske statsministern protesterade de

inte mot Al Fagrs oredigerade bilder.

Så om det inte finns något universellt förbud

mot att avbilda Muhammed, varför blev

muslimer världen över förfärade? Det blev

de inte. Och de som blev det drevs snarare av

politiskt patos än teologisk glöd.

Inte ens i Danmark fick publiceringen av

karikatyrerna i september 2005 någon omedelbar

reaktion. Det var först när journalister

som var besvikna över bristen på bråk kontaktade

ett antal imamer om deras åsikt som

islamister började inse att en möjlighet uppenbarat

sig. Inte bara genom karikatyrerna

i sig utan också genom det danska samhällets

känsliga inställning till publiceringen.

Bland dem som kontaktades först fanns

den kontroversielle imamen Ahmed Abu

Laban, ökänd för sitt stöd till Usama

bin Ladin och 11 september-attackerna.
Han använde teckningarna som ett

medel för att göra sig själv till talesman för

Danmarks muslimer. Men hur mycket han

än försökte, lyckades han till en början inte

provocera fram någon större reaktion, vare

sig i Danmark eller utomlands. Det krävdes

en bitvis hysterisk kampanj i över fyra månader

och påtryckningar från saudiska diplomater

för att skapa en större kontrovers.

I slutet av januari 2006 drog Saudiarabien

tillbaka sin ambassadör från Danmark och

inledde en konsumentbojkott av danska varor.

Som svar tryckte ett koppel europeiska

tidningar teckningarna i ”solidaritet” med

Jyllands-Posten.

DET VAR NU SOM FRÅGAN blev något mer

än ett mindre diplomatiskt ståhej. Det var

demonstrationer och upplopp i Indien, Pakistan,

Indonesien, Egypten, Libyen, Syrien,

Iran, Nigeria, Palestina, Afghanistan och annorstädes.

Danska ambassader i Damaskus,

Beirut och Teheran sattes i brand. Men som

Jytte Klausen observerat ”orsakades inte

dessa protester av teckningarna, utan blev

del av konflikter i redan existerande brännpunkter”

såsom norra Nigeria, där det pågår

ett inbördeskrig mellan muslimska salafister

och kristna. Våldet som omgav Muhammedbråket,

menar Klausen, har ”felrapporterats” som

spontana våldsyttringar från muslimer ”konfronterade

med dåliga bilder”. Så är ”absolut

inte fallet”, betonar hon. Snarare har ”dessa

bilder utnyttjats av politiska grupper i den

redan existerande striden om islam.”

Varför kontaktade journalisterna Abu Laban

från början? Den danska pressen beskrev

honom som en ”andlig ledare”. I själva verket

var han maskiningenjör till professionen, och

islamist av böjelse. Hans Islamiska trossamfundet

var nära förbundet med Muslimska

brödraskapet, men hade litet stöd bland

muslimer i Danmark. Färre än 1 000 av Danmarks

180 000 muslimer besökte samfundets fredagsböner.

Abu Laban var hursomhelst ökänd efter att

ha stöttat attacken mot tvillingtornen. Ur en

journalistisk synvinkel var det vettigt att få

citat från någon så kontroversiell. Men rent

politiskt spelade det också roll. För västerländska

vänsterintellektuella har kommit

att betrakta personer som Abu Laban som

islams sanna, äkta röst. Den danske folketingsledamoten

Naser Khader berättar om ett samtal med Tøger

Seidenfaden, chefredaktör på den

vänsterinriktade dagstidningen

Politiken som varit starkt kritisk

mot Muhammedkarikatyrerna.

”Han sa till mig att teckningarna

förolämpade alla muslimer”,

minns Khader. ”Jag sa att jag inte

var kränkt. Han sa, ’Men du är inte

en riktig muslim’”.

I vänsterintellektuellas ögon är

med andra ord en riktig muslim

någon som finner teckningarna

anstötliga. När äkta muslimskhet

väl definierats på det viset, kan

bara en person som Abu Laban

betraktas som en sann muslimsk

röst. De danska teckningarna

har, som Jytte Klausen konstaterat,

inte bara blivit ett verktyg

för extremism utan även skapat

en såpopera i västvärlden om vad

muslimer ”gör” med respekten

för bilder. Eller som Naser Khader

uttryckt det: ”Vad jag upplever som mest

kränkande är att journalister och politiker

ser fundamentalister som de riktiga muslimerna”.

Myterna om de danska Muhammedteckningarna

– att alla muslimer hatade teckningarna

och att det var en teologisk konflikt

– hjälpte Abu Laban att bli islams äkta röst.

Samtidigt verkade Abu Labans perspektiv

bekräfta myterna om teckningarna.

MALLEN FÖR DENNA TYP av mytskapande var

Salman Rushdie-affären. Mer än tjugo år efter

fatwan har vi nästan som en självklarhet

accepterat föreställningen att den världsvida

konflikten startade med hädelserna i Satansverserna,

som alla muslimer fann djupt kränkande.

Det är inte sant.

Satansverserna publicerades i september

1988. Under de kommande fem månaderna,

fram till Ayatollah Khomeinis uttalande av

fatwan på Alla hjärtans dag 1989, brydde sig

de flesta muslimer inte om boken. Kampanjen

mot romanen var i stort sett begränsad

till indiska subkontinenten och Storbritannien.

Bortsett från Saudiarabiens inblandning

fanns ingen entusiasm för en kampanj

mot en roman, vare sig bland arabländerna

eller Turkiet, eller inom de muslimska grupperna

i Frankrike och Tyskland. När de saudiska

myndigheterna i slutet av 1988 försökte

få boken förbjuden i muslimska länder över

hela världen, fick de i stort sett bara gensvar

från länder med stor, subkontinental befolkning, såsom Sydafrika

eller Malaysia. Till och med i Iran fanns boken

öppet tillgänglig och recenserades i många dagstidningar.

Precis som med de danska karikatyrerna

var det politik och inte religion som förvandlade

Satansverserna till en global händelse

av historiska mått. Romanen blev först ett

diskussionsämne i Indien på grund av att

den islamistiska gruppen Jamaat-e-Islami,

som Rushdie siktat in sig på i romanen Skam,

försökte använda romanen som politisk hävstång

i en valkampanj. Från Indien spillde

anti-Rushdiekampanjen över till Storbritannien,

där Jamaat hade ett nätverk av organisationer

som grundats av den saudiska

regeringen. För att befästa sin position som

företrädare för umman hade Saudiarabien

från 1970-talet och framåt använt oljepengar

för att bygga salafistorganisationer och moskéer

över hela världen. Sedan kom 1979 års

revolution i Iran som störtade shahen, etablerade

en islamisk republik, gjorde Teheran till

huvudstad för muslimsk radikalism och Ayatollah

Khomeini till dess andlige ledare, samt

ställde Riyadh inför en direkt utmaning. Satansverserna

blev ett vapen i konflikten mellan

Saudiarabien och Iran. Riyadh hade till

en början initiativet. Fatwan var ett försök

från Iran att ta tillbaka det.

RUSHDIEAFFÄREN VAR EN VATTENDELARE i det

västerländska politiska och kulturella livet.

Det var genom Rushdieaffären som många

av de frågor som nu dominerar den politiska

debatten – multikulturalism, yttrandefrihet,

radikal islam, terrorism – först kom upp till

ytan. Det var också genom Rushdieaffären

som vårt tänkande om dessa frågor kom att

förändras. Kontroversen kring Satansverserna

var främst en politisk konflikt, inte en

religiös. Men efter att ha accepterat

myten om att kontroversen

drevs av teologiska motiv och att

alla muslimer blev kränkta av romanen,

landade många vänsterintellektuella

i post-Rushdievärlden

i slutsatsen att islamisterna var

islams sanna röst och att pluralistiska

samhällen måste inskränka

yttrandefriheten för att främja den

sociala harmonin.

”Självcensur är ett viktigt krav i

en värld med olika och starka övertygelser.

Vad Rushdie trycker om

islam är inte bara hans angelägenhet.

Det är vars och ens – inte minst

varje muslims – angelägenhet”, sa

den brittiske muslimske filosofen

Shabbir Akhtar när Rushdieaffären

nådde zenit.

Allt fler västerländska vänsterintellektuella

håller med. Oavsett

vad som må vara principiellt rätt,

menar nu många, måste man

ändå i praktiken blidka religiösa

och kulturella känslor eftersom de känns så

djupt. Det brukar heta att vi lever i en värld

i vilken det finns grundläggande konflikter

mellan kulturer med skilda värderingar, varav

många är oförenliga men värdefulla i sitt

eget sammanhang. För att få dessa samhällen

att fungera och bli rättvisa måste vi respektera

andra människor, deras kultur och

perspektiv. Social rättvisa kräver inte bara att

individer behandlas som politiska jämlikar,

utan också att deras kulturella övertygelser

ges samma erkännande och respekt. Det

är den multikulturella filosofin. Och i den

multikulturella världen har undvikandet av

kulturell smärta blivit viktigare än vad som

ofta ses som abstrakta möjligheter att uttrycka

sig. Som sociologen Tariq Modood har

formulerat det: ”Om människor ska uppta

samma politiska rum utan konflikt, måste

de gemensamt begränsa området på vilket

de utsätter varandras grundläggande tro för

kritik.” I världen efter Rushdie har vänsterintellektuella

effektivt internaliserat fatwan.

KONSEKVENSEN AV ALLT DETTA är att vänsterintellektuella

har börjat stödja de mest

reaktionära grupperna inom den muslimska

världen. Rushdies kritiker företrädde inte

gruppen muslimer mer än vad Rushdie

själv gjorde. De representerar olika delar av

åsiktsspektrat bland muslimer, precis som

Naser Khader och Abu Laban gör. Rushdie

gav röst åt en radikal, sekulär uppfattning

som hade stort stöd på 80-talet. Rushdies

kritiker representerade några av de mest

konservativa strömningarna. Deras kampanj

mot Satansverserna var inte ämnad att

skydda muslimer från samvetslösa attacker

av antimuslimska fanatiker, utan syftade

till att skydda de egna privilegierade positionerna

inom gruppen från radikal kritik

och försäkra sig om rätten att vara islams

sanna röst. Och de lyckades åtminstone delvis

eftersom sekulära vänsterintellektuella

omfamnade dem som den muslimska gruppens

”äkta” röst.

Ukacia (UK Action Committee on Islamic

Affairs), som ledde anti-Rushdiekampanjen

i Storbritannien, innefattade till stor del

organisationer som var inspirerade av radikal

islamism. Dessa grupper blev kärnan

i Muslim Council of Britain (MCB), som

grundades 1977 och snabbt accepterades av

politiker och journalister som språkrör för

brittisk islam.

”Det överväldigande antalet organisationer

som den brittiska regeringen talar med

är influerade av, dominerade av eller frontorganisationer

för Jamaat-e-Islami och det

Muslimska brödraskapet. Deras agenda är

strikt grundad på den radikala, islamistiska

högerns politik, det är inte representativt för

vad den inhemska muslimska majoriteten

vill politiskt”, påpekar Chetan Bhatt, sociolog

och expert på religiös extremism.

Det gör de sannerligen inte. Opinionsundersökningar

har genomgående visat att bara

runt fem procent anser att MCB företräder

dem. Men det officiella stödet som getts

till sådana organisationer i post-Rushdieeran

har snedvridit både uppfattningen om

muslimer i England, och till en viss del även

muslimernas självuppfattning. Det gäller

inte endast Storbritannien. Det har varit en

liknande utveckling i Danmark, säger Naser

Khader. ”Bara månader innan kontroversen

med teckningarna bjöd statsministern in

Abu Laban till en konferens om terrorism.

Personer som jag fortsatte att säga ’de representerar

bara ett litet fåtal’. Men ingen lyssnade.

Regeringen trodde att om de pratade med

någon som såg ut som en muslim, så pratade

de med riktiga muslimer. Jag ser inte ut som

de tror att en muslim ska se ut – jag har inte

skägg, jag bär kostym, jag dricker – så jag är

ingen riktig muslim. Men majoriteten av

muslimerna i Danmark är mer som jag än Abu Laban.”

NÄR JAG VÄXTE UPP på 1980-talet betydde begreppet

”radikal” i ett muslimskt sammanhang

någon som var stridbar sekularist, någon

som inte bara utmanade rasismen utan

också moskéernas makt. Någon som jag.

I dag är det naturligtvis tvärtom – en ”radikal”

är en religiös fundamentalist. Varför

denna förändring? I stort på grund av besvikelse

på den sekulära vänstern, å ena sidan,

och institutionaliserandet av den multikulturella

politiken, å den andra. Besvikelsen

på den sekulära politiken – i kombination

med att vänstern fallit sönder och gett upp

universalitetsprincipen till förmån för etnisk

partikularism – har lett till att många unga,

sekulära asiater i stället har sett islamismen

som en alternativ världsåskådning. Samtidigt

har multikulturalismens och identitetspolitikens

ökande inflytande skapat mer

stamlika samhällen och urholkat strävandet

efter en allmän identitet och en gemensam

värdegrund.

Bland muslimer har det lett till att progressiva

krafter försvagats samtidigt som de religiösa

fanatikernas makt har stärkts. Sekulära

muslimer betraktas allt mer som kulturförrädare

medan radikal islam för många inte bara

blivit mer acceptabelt, utan också något mer

äkta. När den sekulära traditionen pressats

tillbaka, är den enda tillflykten för missnöjda

ungdomar militant islam.

MULTIKULTURELLA PRINCIPER har inte skapat

radikal islam, men har bidragit till att skapa

ett utrymme i västerländska samhällen som

inte tidigare funnits. De har också gett en

falsk moralisk legitimitet åt islamistiska argument.

Varje gång en politiker fördömer

ett ”anstötligt” verk, varje gång

en tidning ber om ursäkt för att

ha väckt förtrytelse, varje gång

en journalist berättar för Naser

Khader att han inte är en ”riktig”

muslim, stärks islamisternas

moraliska anspråk. Det kommer

alltid att finnas extremister som

försöker mörda tecknare eller kasta

brandbomber mot tidningskontor.

Det finns inte mycket vi kan göra åt dem.

Vad vi kan göra är att vägra skapa en kultur

som uppmuntrar sådana människor genom

att acceptera deras röster som legitima.

KENAN MALIK

Kenan Malik är ny skribent på GP:s kultursidor

Översättning från engelska: Lisa Ahlqvist

KENAN MALIK

Född 1960 i Indien, växte upp Manchester och bor i dag i London.

Författare, debattör och föreläsare.

Medarbetare vid universitetet i Surrey, leder BBC:s radioprogram

Analysis och ledamot av Royal society of arts.

Har skrivit böckerna The meaning of race (1996), Man, beast and zombie (2000), Strange fruit: why both sides are wrong in the race debate (2008) och From fatwa to jihad: the Rushdie affair and its legacy (2009, också utgiven på svenska av Voltaire publishing).

From Fatwa to jihad är nominerad till 2010 års George Orwell-pris.”

————————————————————————————————

Ser någon struts något problem? Vad ska vi göra?

//Fan

Min analys är inte så fel som utgångsanalys och det är inte Sverigedemokraterna.de som knuffat ner Sverigemokraterna.se utan det är helt och hållet Sverigedemokraterna.se som klantat bort sig själva genom att jobba 100% uselt med sin(a) webbsajt(er). Jag kunde aldrig tro att de så målmedvetet skulle jobba sig ner från förstaplatsen.

Det fel jag gjorde var att inte ägnat det tillräckligt med tid och sett vilka sajter SD.se stod bakom, dvs en massa kopior av sajter. (= aldrig bra).

Tänk även på att Sverigedemokraterna.de faktist ändrade sin sajt till det bättre efter tips från både mig själv och andra som jobbar med SEO.

Och: Sverigedemokraterna.de ligger fortfarande inte #1.

Det mest bökiga med detta är att jag måste skriva en komplett uppdatering om vad som hänt.

Sverigedemokraterna kommer tillbaka – oroa dig inte, det tror jag och många fler inom SEO. Sverigedemokraterna.de kommer inte att hålla några förstaplatser någon längre stund – men just nu är vägen fri och det är tack vare klantarslena själva (SD.se).

Tillägg: Google Vital Ratings är inget påhitt och en uppdatering kommer om detta. Dock verkar inte någon sådan rating ha legat på sajten.

Håller med om detta. Det som ställer till det i min uppfattning är att jag inte ser .de som ett korrekt sökresultat. De är värdiga nu – men jag tycker att .de på förstaplatsen är…plain wrong. Det borde på något sätt uppmärksammas och korrigeras så småningom. Alla talar om ”Sverigedemokraterna” och således borde ju partiet som alla talar om listas som etta. Även .de talar om .se.

Men räknar vi bara länkar så visst är #1 fullt möjligt för Sverigedemokraterna.de. Allt handlar egentligen om den där manuella korrigeringen i slutändan. Dock tror inte jag heller att de jobbar överdrivet mycket med detta och den har ju bevisligen inte legat på sajten tidigare.