Så har jag köpt biljett till premiärmatchen för säsongen 2014. AIK möter INTE AIK på nationalarenan.
Det där med INTE AIK är festligt. Och när jag lyssnade på senaste Radio Råsunda idag så insåg jag att det inte är oavsiktligt heller.
Dessutom så spelar det ju faktiskt inte den ringaste roll vilka AIK möter i premiärmatchen. Vilda hästar skulle inte kunna hålla mig därifrån.
Däremot har jag, efter många våndor, bestämt mig för att inte heller i år köpa årskort. Jag skulle egentligen vilja det, men lyckas inte komma till skott. Det har inte med priset att göra. I den sektion där jag gillar att sitta, är priset överkomligt. Och jag hoppas förstås för AIKs skull att vi även i år slår det nordiska rekordet i sålda årskort. Men, det är inte för mig och anledningen ligger i mitt, en smula udda förhållande till att gå på fotboll.
Även om jag alltid har varit AIKare, så har jag inte alltid gått på AIKs matcher. Det började jag med först när äldste sonen tjatade till sig att vi skulle gå. Vi hamnade på motsvarande plats som den jag kommer att sitta på den 31 mars, fast på Råsunda, 14 oktober 2006. Vi satt långt ner på Östra, i en av sektionerna närmast Norra Stå. Och det var en fantastisk upplevelse. Både Love och jag var helt tagna. AIK hade ledningen med 2-1 och i slutminuterna stod hela Råsunda upp och sjöng ”Å vi e AIK”. Och så, på övertid, så gjorde Daniel Arnefjord självmål vilket fick luften att gå ur precis alla. Råsunda gick från total, öronbedövande eufori till kompakt, besviken tystnad. Vilka vi mötte? Jo i mitt minna var det helt enkelt INTE AIK.. Både då och nu när jag minns tillbaka. Jag var tvungen att ringa Love just nu och fråga och han mindes ju omedelbart vilka vi mötte.
Året efter köpte jag årskort till familjeläktaren och det fortsatte jag med fram till att först Love och sedan yngste sonen Malte ville ha eget årskort till Norra. (Dottern har aldrig visat det minsta intresse för att följa med, trots att vi har tjatat.)
Själv känner jag mig för gammal för Norra. Jag är där som Norra-turist ibland, vid derbyn eller när någon av sönerna inte kan gå och jag känner att deras årskort ändå måste utnyttjas, och jag gillar det, men trivs bättre på östra. Under förra säsongen flyttade jag runt på Friends. Premiärmatchen begick jag högt upp under taket och sedan provsatt jag lite här och var. I slutänden fastnade jag ändå för platserna på norra östra, där tonläget är högre än någon annanstans än på arenan. Ibland till och med högre än på Norra. Och det är nog där jag kommer att sitta även den här säsongen. Dock utan årskort.
Det är nämligen så att jag är en sådan som helst går på fotboll själv (om jag inte går med sönerna). Visst, det är trevligt med sällskap till arenan. Det är jättetrevligt att ta en öl med någon innan match, och det är väldigt skönt att ha någon att fira med efteråt (eller undersundom gråta ut med) men under själva matchen vill jag uppgå i den svarta massan. Då blir jag AIK. Då vill jag skrika när jag har lust att skrika, stöna, bua, vissla, sjunga, ställa mig upp eller surmulet mumla för mig själv, och det gör jag faktiskt lättast om jag inte behöver förhålla mig till någon som känner mig utanför arenan. Eller inte känner tillräckligt väl.
Jag är helt inte riktigt mogen att låta någon se den Dr Jekyll och Mr Hyde-förvandling som AIK kan locka fram inom mig. Därför går jag helst själv på fotboll. Själv – inte ensam, för man är aldrig ensam på en AIK-match.
Att köpa årskort skule ju innebära att jag alltid skulle komma att sitta på samma plats. På alla matcher. Att ha ett årskort innebär att jag alltid skulle sitta bredvid samma personer, och det vet jag faktiskt inte alls om jag vill. Jag är kanske rädd för att det skulle förta något av den anonymitetskänsla som jag eftersträvar när jag går på fotboll. Ska det lidas, så lider jag helst i ensamhet, och ska det firas så har jag ju flera tusen att fira med runtomkring mig på läktaren.
Därmed inte sagt att jag är särskilt folkskygg när jag är på match. Jag pratar så gott som alltid med folk omkring på läktaren, och skulle jag någon gång råka hamna bredvid någon jag känner, så gör det mig ingenting alls – särskilt inte om vi vinner – tvärtom! Men jag har ändå svårt för att föreställa mig att se alla matcher tillsamman med samma personer. Då köper jag hellre lösa biljetter, även om det blir lite dyrare.
Hur ser ni på det här? Har jag en knäpp inställning?
Pingback: Vi är inte ni – AIKs kampanj inför 2014()