Varför bloggar jag?

I en plötslig skrivkramp surfade jag just runt på de andra bloggarna som deltar i #Blogg100 och fastnade för Johan Ronnerstams inlägg om varför han bloggar. Bra tema för kvällen. Det hakar jag in på.

Jag bloggar idag som ett sätt att samla tankarna, testa mina idéer på en publik, och förhoppningsvis få reaktioner. Påfallande ofta får jag precis de reaktioner jag förväntar mig, och det beror nog på att jag är så fokuserad på ett väldigt smalt område som sökmotoroptimering. Oftast är det bara de närmaste kollegorna eller branschkollegorna som läser, eller i alla fall kommenterar, men ibland, som i blogginlägget om taggning, så märker jag hur mitt bloggande faktiskt kan göra skillnad, genom att jag når fram till en bred publik med kunskap som de kan tillämpa.

När jag började blogga, någon gång 2001, så var det för att jag ville sprida roliga saker. Hela min blogg var på den tiden en sorts roliga timmen. Väldigt lite av det finns kvar idag, efter ett otal byten av publicerinsplattform. Men det mesta kan faktiskt hittas via Internet Archive, och det är därifrån jag har hämtat skrärmdumparna till den här bloggposten. Ett tidigt ämne var faktiskt scientologerna, som tidigt var väldigt duktiga på webben, även om mitt intresse förstås främst kretsade kring motsajterna.

Egentligen var det först under 2003 som mitt nuvarande tema började formas på bloggen. Det var när jag började intressera mig för spam av olika slag. Dels e-post-spam, men lika mycket olika typer av märkligt referral-spam som florerade på den tiden. Fast, jag kallade det inte för bloggande. Det var jag till och med noga med att inte göra. Jag hade inte en blogg, skrev jag. Jag hade det till och med som en sorts underrubrik till sajten. Jag hade en personlig sajt. Men jag postade ofta varje dag på den tiden. Oftast på engelska. Temat blev snabbt webben, sökmotorptimering, marknadsföring och en häpenhet över de märkliga krafter som inte deltog, utan bara försökte utnyttja andras deltagande på webben.

Nikke Index 2004

Det är fortfarande ett tema för mycket av min kritik mot avarterna inom webbmarknadsföring. Jag har väldigt svårt för personer som utnyttjar webben istället för att delta på den. Här är jag något av en webbtaliban. Webben är något vi bygger tillsammans, och då upplever jag det som rent vidrigt när man bara försöker kapitalisera på andras strävanden, rida på deras framgångar, och utnyttja deras svagheter och misstag.

Den stora förändringen i mitt bloggande skedde under andra halvan av 2005 och 2006. I november 2006 installerade jag WordPress på lindqvist.com. Jag hade redan då bytt språk för det mesta av mitt postande på sajten. Jag flyttade också hem på andra sätt. Fram tills 2006 hade Webmaster World varit mitt egentliga digitala hem. Nu byttes det mot WN, och SEO-forum, som jag var med och startade, men snabbt tröttnade på till förmån för Jaiku och hela den nya sociala webben.

Nikke Index 2005

2006 var också året då jag var med och startade Carnaby och dessutom började arbeta på Agent Interactive.

Här någonstans blev jag också mer öppet kritisk mot de märkliga metoder som då användes av de stora och framträdande företagen inom sökmotoroptimering. Jag såg häpet hur företag utnyttjade sina kunders webbplatser till att länka till sina andra kunder. Hur de medvetet satsade på kommentarsspam, och hur de ägnade sig åt rent vilseledande marknadsföring kring tjänster som det ofta inte såg ut som om de kände till särskilt väl.

Mitt bloggande följer min övriga verksamhet och styr min övriga verksamhet. Nikke Index har alltid varit en testplattform för andra sajter, där jag inte kan ta ut svängarna lika mycket. Det är en experimentplattform på många sätt, från början teknisk, och så smångingom textmässigt.

Nikke Index 2009

Mitt bloggande har flera gånger lett fram till arga brev från advokater och jag har två gånger nästan blivit stämd i Marknadsdomstolen. Ingen av gångerna har det lett fram till någon egentlig process. Första gången lades ärendet ned eftersom företaget som stämde mig blev sålt, andra gången för att företaget bytte VD och den nye VDn tyckte att advokaträkningarna blev lite väl höga redan innan man var framme i domstolen.

Jag har, liksom Johan, mött fantastiskt många människor tack vare mitt bloggande, och även fått goda vänner tack vare bloggen, och även några fiender. Men jag försöker att låta bli att tänka på dem när jag skriver. Ibland glömmer jag det, och skriver alltför nördiga bloggposter. Men jag försöker komma ihåg att skriva för den intresserade, som har lärt sig de absoluta grunderna, och nu vill samla mer kunskap.

Just mottagaranpassningen är svår faktiskt, jag får inte skriva för enkelt, men inte heller för avancerat, och hur jag än gör så är det alltid någon som blir missnöjd över nivån.

Men den verkliga anledningen till att jag bloggar, är de gånger som jag träffar en ny person, som berättar att hen läst min blogg i åratal, och lärt sig saker. När jag träffar en ny kund, och berömmer denne för att den verkar ha snappat upp de viktigaste grunderna och undvikit några vanliga fallgropar, och kunden då berättar att den ju har lärt sig en del genom att läsa det jag skriver, så blir jag så oerhört stolt och glad.

Det är de gångerna som jag känner hur rätt det är att bjuda på kunskap. Det är då det känns som viktigast att blogga så bra och så flitigt som möjligt, och att inte hoppa över självklarheterna, bara för att jag själv tycker att de är självklara.

Och även om #Blogg100, känns lite drygt ibland, så är jag oerhört glad för det här tillfället att återvända till det ursprungliga bloggandet, och till frågorna om varför jag bloggar. För det gäller att hålla det i minnet. Jag tror att man skriver bättre då.